När jag gick på konstskola målade jag hennes porträtt. Min lärare kom fram till mig, tittade på målningen och sa: Bra, det här är konst. Jag tvivlar inte på att det var hon som hjälpte mig att utvecklas, denna kvinna på min tavla. Trots att hon varit död i närmare 70 år. Virginia Woolf är min inspiration och min stora skräck.
Hon föddes 1882 i London som Virginia Stephen. Hon var dotter till en väletablerad historiker, författare och kritiker, Sir Lesley Stephen. Likaså var hennes farfar och farfars far författare och därmed fanns skapandet i hennes blod. Hon brukade som barn skriva korta berättelser som hon sedan läste upp för resten av familjen. Skapandet och konsten tycktes genomsyra hela familjen. Hennes mor, Julia, stod modell för Prerafaeliterna vid flera tillfällen.
Virginia och hennes syster Vanessa blev undervisade i hemmet medan deras bröder, Thoby och Adrian, fick tillträde till universitet. Detta plågade de båda systrarna som var mycket intelligenta och kunskapstörstande. Men kvinnornas roll var att ta hand om hushållet och framförallt att gifta sig. Någon annan undervisning ansågs därför inte nödvändig. Virginia vände sig därför till familjens egna bibliotek och läste allt som hon kom över. Men bristen på intellektuell stimulans och en formell utbildning kom att plåga dem båda. Dock anser jag att denna situation kom att sporra dem i deras framtida val där Virginia valde författarbanan och Vanessa konstnärsyrket.
Virginia kom att ingå i den berömda Bloomsburygruppen, som var en samling av författare, poeter och konstnärer som träffades för att diskutera sina egna men också varandras verk. Det var där hon träffade Leonard Woolf, som hon senare gifte sig med. Bloomsburygruppen hade nydanande idéer angående feminism och sexualitet. Bland annat ifrågasattes den monogama bilden av ett förhållande.
Virginia upplevde både höjdpunkter och dalar under sin uppväxt. Hon beskriver sin sommarvistelse med familjen vid Cornwall som hennes mest lyckligaste tid. Men de djupa dalarna kom i och med att hennes mor gick bort när Virginia bara var tretton år gammal. Det är även efter detta som hennes depressioner börjar göra sig närvarande i hennes liv.
Idag skulle vi säga att Virginia led av bipolär sjukdom. En manodepressivitet som kom att utveckla henne till en storslagen författare men som samtidigt var orsaken till hennes undergång. Dessutom har hon antytt i sina memoarer att hon blev sexuellt utnyttjad av en av sina styvbröder, på sin mors sida. En del litteraturforskare menar att detta är något som har dominerat hela hennes liv och som ska ha gett upphov till en sexuell rädsla för män. Virginia hade ett långvarit förhållande med en kvinna, Vita Sackville-West, under tiden hon var gift med Leonard. Men jag ser det inte som att det var av rädsla för män som hon gav sig in i en relation med en kvinna. Utan helt enkelt för att det var av åtrå och i stil med den livsanda som hon levde av. Samtidigt hade makarna Woolf inget ”normalt” sexliv utan sov i olika rum. Detta för att den sexuella akten inte skulle ge upphov till flera av hennes anfall. Nästan direkt efter giftermålet drabbades nämligen Virginia av sådana anfall. Hermoine Lee, professor i litteratur, menar att anfallen drabbade henne för att hon kom i chock inför det faktum att hon inträdde rollen som en sexuell varelse.
De som bekantat sig med Virginia Woolf vet naturligtvis att hon valde att avsluta sitt liv genom att fylla sin kappa med tunga stenar och tvinga sig själv ner i en kall flod. Hon var en utmärkt simmare och därför måste det ha varit en enastående ansträngning att tvinga sig själv att dö. Leonard och Virginia stod på Hitlers svarta lista, eftersom Leonard var jude. Därför hade de tillgång till cyanidkapslar för att kunna ta sitt liv utifall att de skulle bli bortförda av SS-soldater. Dock valde hon en betydligt mer dramatisk utväg.
“I thought how unpleasant it is to be locked out; and I thought how it is worse, perhaps, to be locked in. V.”
Det är svårt att sätta sig in i en situation där den enda tänkbara utvägen är att ta sitt liv. Virginias tidigare episoder vållade hennes nära och kära stor smärta, då hon oftast var som elakast mot dem hon älskade mest. Det här visste hon, i sin mentalt stabila tillvaro. Hon visste att hon blev galen. Vid flera tillfällen hade hon hallucinerat om fåglar som sjöng på grekiska och att sedan länge döda personer skulle komma på middag. Hon drabbades av enorma migränattacker och sömnlöshet. Att ta sitt liv blev ett sätt att ta kontroll över tillvaron, därmed var det i slutändan hon som vann. Hon lämnade två självmordsbrev efter sig, ett till Vanessa, och ett till Leonard. Brevet till Leonard är ett uppriktigt farväl, fyllt av lugn. Hon hade bestämt sig.
“I feel certain that I am going mad again. I feel we can't go through another of those terrible times. And I shan't recover this time. I begin to hear voices, and I can't concentrate. So I am doing what seems the best thing to do. You have given me the greatest possible happiness. You have been in every way all that anyone could be. I don't think two people could have been happier 'til this terrible disease came. I can't fight any longer. I know that I am spoiling your life, that without me you could work. And you will I know. You see I can't even write this properly. I can't read. What I want to say is I owe all the happiness of my life to you. You have been entirely patient with me and incredibly good. I want to say that — everybody knows it. If anybody could have saved me it would have been you. Everything has gone from me but the certainty of your goodness. I can't go on spoiling your life any longer. I don't think two people could have been happier than we have been. V.”
Virginia Woolfs verk och livsöde har lämnat ekon efter sig som fortfarande påverkar och berör människor världen över. Hennes sätt att skildra sina karaktärers psykologiska och emotionella motiv var banbrytande på sin tid och är idag ett ledljus får många författare. Det är genom en medveten passivitet hon förklarar sina karaktärers dilemman och val. Något som är ytterst svårt för en författare då interaktion och dialog är så väsentligt för att föra en berättelse framåt. Men Virginia Woolf, med sin experimentella penna, lyckas göra en djupdykning ner i människans innersta där monologer och inre tankar får en dominerande plats.
“Every secret of a writer's soul, every experience of his life, every quality of his mind is written large in his works. V.”
Varför är då Virginia Woolf en sådan inspiration för mig? Dels anser jag, som så många andra, att hon är en fantastisk författare. Men framförallt var hon en fantastisk person. Det är hennes personliga liv som har satt sin prägel hos mig. Hon var en komplex människa, med stora svårigheter i livet och ändå skapade hon fantastiska verk. Under min tid på konstskola läste jag biografier om henne. Jag läste hennes romaner och jag insöp hela hennes väsen. Hon blev min konstnärliga musa.
Hon kunde vara oerhört grym mot de som inte kunde hålla jämna steg med henne. Bloomsburygruppen testade alltid sina medmänniskor och iakttog hur de bemötte svar och parerade slagord. De som inte lyckades blev aldrig mera inbjudna. Men detta var allmän kännedom. Att inte kunna leverera skämt, vitsar, ordlekar eller filosofiska iakttagelser i tid var lika med att bli utdömd från Bloomsburygruppen. Det är dock viktigt att komma ihåg att det inte var någon klubb, utan enbart en samling av vänner.
"I have lost friends, some by death...others by sheer inability to cross the street. V."
Det känns underligt att ha ett slags band till en person som sträcker sig bakåt i tiden. Som inte ens levt eller andats samtidigt som en själv. Hade hon levt idag, hade jag varit skräckslagen om jag skulle träffa henne. Därför är jag glad att min döda poet inspirerar mig genom att just inte finnas. Då kan jag vrida och vända på henne, inspektera hennes själ och ta till mig allt.
På så sätt kan jag ta till mig varje del av hennes tankar och ord. Jag kan läsa hennes dagböcker och romaner. Jag kan granska hennes brev till nära och kära. Jag kan äga henne helt och hållet. Hon har på så sätt inget att säga till om. Hela hennes liv är mitt. Jag kan nämligen känna hur Fru Woolfs skugga lägger sig över mig när jag skriver eller målar. Det är en skugga fylld av förväntan. Hennes medvetande är halvt om halvt riktat mot mig och jag känner att det är dags att prestera för att hålla hennes intresse vid liv. Det är det som är min sporre. Min belöning. Hon är som en skoningslös mormor, uppmuntrande men samtidigt fylld av krav.
”It is really great fun being mad, you have the most wonderful ideas. Better then you do when you are sane. V.”
Jag målade som sagt ett porträtt av henne. Det var i det porträttet jag lämnade all min kraft. Det var under de penseldragen som mina hämmande bojor brast. Jag har naturligtvis trasslat in mig i nya, men jag kan med säkerhet lugna mig själv med att Virginia Woolf alltid finns till hands, i form av en roman, bok eller film. Hon är oändlig och odödlig. Och vi kan alla äga en del av henne.
