Det här inlägget tilldelas en fantastisk människa, som tyvärr håller på att lämna oss.
Det är mer orden än bilden som står i fokus. För mina bilder kan inte återge det jag känner för henne. Bilden ovan valde jag för att den kändes fri på något sätt.
Jag kan bara hoppas att du andas bättre utanför ditt skal, det där som sakta krymper och försvinner.
Jag vill så gärna se att du strålar utanför din hud, att du ler och känner ljuset bortom som kallar.
Jag vill så gärna att din smärta ska försvinna, även om det betyder att också du försvinner, rent kroppsligt, ifrån oss. Men jag har dina bilder inom mig. Jag har dina ord och dina tankar bakom hjärtats dörr. Jag har dina färger som en hinna över mina ögon, så att jag kan se genom dina nyanser.
Det är en elak kräftas klo som snörper åt dina lungor. En svart varelse som inte vill släppa taget. Min tröst är att den inte kan följa dig bortom din kropp. Den kan inte skada ditt hjärtas röst och själens sång. För jag vill så gärna att du ska sjunga. Ropa liv och kraft i tiden efter denna. Jag vill att du ska följa våra kroppars rytm, så att vi aldrig viker från varandras sida.
Jag tänker se dig i allt det vackra som jag vet att du tycker om. Jag tänker lyssna till dina ord och känna din kraft i min vardag.
Och en dag, tänker jag gå vid din sida.
Tillsammans i en evig vår.
