Kaffetimme. Jag hör hur bryggarens hjärta pumpar. det har varit en intensiv vecka och helg, med byggande och sedan visning. Nu pågår auktionen. I skrivandets stund håller lägenhetsinnehavarna nedanför på att dansa hejdlöst till allt för hög musik. klockan är 11:22. Med andra ord, det är inte bara jag som inte har jobb just denna dag.
Jag försöker skriva. Fru Woolf finns där i periferin, med sin vassa tunga, men jag håller mig undan. Fast jag vet att i hennes sällskap så skriver jag, och jag skriver bra. Det är de där klossarna man lägger framför sig. Det är som att gå med bundna fötter på kullerstenar. Det är hårt.
Jag bläddrar lite i "7 resor 9 liv", av Lars Lerin och så suckar jag över hans akvareller. Det gör nästan ont att ta upp akvarellfärgerna. Därför håller jag mig till tusch. Det är pill och säkerhet. En trygghet. Men vart ska man ta vägen efter det?
En vän sa nyligen till mig att det är alltid bra för den personliga utveckligen att rysta om lite i allt det kända och trygga! Jag tror att det är sant. Det behövs lite mer ibland, lite näring så att man inte torkar ihop och blåser bort.
Jag tecknade gamla robotar åt Matko. För de är fina.
