tisdag 21 december 2010

The Swamp


Det är en tröttdag. Jag ska hålla ett informerande tal imorgon och jag känner hur orken bara rinner ur mig. Jag vill till Dalarna på jullov. Jag vill andas ut och inte känna någon stress.
Vi åker på torsdag. Den dag då det tydligen ska bli oändligt med snö. Men det ska nog gå bra. Jag ska lägga några kort och kasta med lite lyckoben så att det blir en säker resa. Efter jul har jag någon enstaka tenta och presentation kvar och sen så är man en nykläckt kulturentreprenör. Det känns inte verkligt. Jag måste söka jobb och kunna planera.

 Det blir visning av oljemålningar och akvarellblad. Så den som känner en plötslig längtan efter lite ny konst på väggarna är välkommen förbi att granska mina verk.

Jag lämnade mina stilleben för att ta fram tuschpennorna. Att teckna är som terapi, det ger en meditativ känsla och jag skulle lätt kunna sitta i timmar. Det gör jag ibland. Små snirkliga drag och plötsligt växer det fram.

måndag 20 december 2010

Kultur i snö


Det är ett vargsamhälle som håller på att bildas. Ett samhälle med så kallade Alfaledare som hugger, biter och växer för att de ska hålla sin plats i hierarkin. De som inte passar in i flocken blir utfrysta, lemlästade och nedtryckta. Vad det är trevligt att bo i Sverige.
Det känns lagom kul när man snart är klar med en utbildning som kulturministern tycker är likvärdig med volontärarbete. Jag förstår. Hon vill att understimulerade hemmafruar ska ta över kulturarbetarnas jobb. Fast vad kan man förvänta sig när hon dessutom väljer att använda ordet underhållning istället för kultur. Hon vill förvandla Sveriges kulturarena till en lekstuga för prestigen.

Jag sitter förresten i en ny lägenhet. Ny i den bemärkelsen att vi har nyss flyttat in. Själva lägenheten i sig är inte så ny. Men med lite färg och diverse tillbehör ska vi nog kunna få ordning på det hela. På våningen ovanför bor en barnfamilj med springande ungar. Men vänta bara tills vi får hit ljudanläggning och bas så ska deras dundrande fotsteg dränkas i gaymusik och videovåld.

Jag slänger med en akvarell på ett inpackat får. Det passar så här i juletid!

söndag 12 december 2010

Big Bad Woolf


När jag gick på konstskola målade jag hennes porträtt. Min lärare kom fram till mig, tittade på målningen och sa: Bra, det här är konst. Jag tvivlar inte på att det var hon som hjälpte mig att utvecklas, denna kvinna på min tavla. Trots att hon varit död i närmare 70 år. Virginia Woolf är min inspiration och min stora skräck.

Hon föddes 1882 i London som Virginia Stephen. Hon var dotter till en väletablerad historiker, författare och kritiker, Sir Lesley Stephen. Likaså var hennes farfar och farfars far författare och därmed fanns skapandet i hennes blod. Hon brukade som barn skriva korta berättelser som hon sedan läste upp för resten av familjen. Skapandet och konsten tycktes genomsyra hela familjen. Hennes mor, Julia, stod modell för Prerafaeliterna vid flera tillfällen.

Virginia och hennes syster Vanessa blev undervisade i hemmet medan deras bröder, Thoby och Adrian, fick tillträde till universitet. Detta plågade de båda systrarna som var mycket intelligenta och kunskapstörstande. Men kvinnornas roll var att ta hand om hushållet och framförallt att gifta sig. Någon annan undervisning ansågs därför inte nödvändig. Virginia vände sig därför till familjens egna bibliotek och läste allt som hon kom över. Men bristen på intellektuell stimulans och en formell utbildning kom att plåga dem båda. Dock anser jag att denna situation kom att sporra dem i deras framtida val där Virginia valde författarbanan och Vanessa konstnärsyrket.

Virginia kom att ingå i den berömda Bloomsburygruppen, som var en samling av författare, poeter och konstnärer som träffades för att diskutera sina egna men också varandras verk. Det var där hon träffade Leonard Woolf, som hon senare gifte sig med. Bloomsburygruppen hade nydanande idéer angående feminism och sexualitet. Bland annat ifrågasattes den monogama bilden av ett förhållande.

Virginia upplevde både höjdpunkter och dalar under sin uppväxt. Hon beskriver sin sommarvistelse med familjen vid Cornwall som hennes mest lyckligaste tid. Men de djupa dalarna kom i och med att hennes mor gick bort när Virginia bara var tretton år gammal. Det är även efter detta som hennes depressioner börjar göra sig närvarande i hennes liv.

Idag skulle vi säga att Virginia led av bipolär sjukdom. En manodepressivitet som kom att utveckla henne till en storslagen författare men som samtidigt var orsaken till hennes undergång. Dessutom har hon antytt i sina memoarer att hon blev sexuellt utnyttjad av en av sina styvbröder, på sin mors sida. En del litteraturforskare menar att detta är något som har dominerat hela hennes liv och som ska ha gett upphov till en sexuell rädsla för män. Virginia hade ett långvarit förhållande med en kvinna, Vita Sackville-West, under tiden hon var gift med Leonard. Men jag ser det inte som att det var av rädsla för män som hon gav sig in i en relation med en kvinna. Utan helt enkelt för att det var av åtrå och i stil med den livsanda som hon levde av. Samtidigt hade makarna Woolf inget ”normalt” sexliv utan sov i olika rum. Detta för att den sexuella akten inte skulle ge upphov till flera av hennes anfall. Nästan direkt efter giftermålet drabbades nämligen Virginia av sådana anfall. Hermoine Lee, professor i litteratur, menar att anfallen drabbade henne för att hon kom i chock inför det faktum att hon inträdde rollen som en sexuell varelse.

De som bekantat sig med Virginia Woolf vet naturligtvis att hon valde att avsluta sitt liv genom att fylla sin kappa med tunga stenar och tvinga sig själv ner i en kall flod. Hon var en utmärkt simmare och därför måste det ha varit en enastående ansträngning att tvinga sig själv att dö. Leonard och Virginia stod på Hitlers svarta lista, eftersom Leonard var jude. Därför hade de tillgång till cyanidkapslar för att kunna ta sitt liv utifall att de skulle bli bortförda av SS-soldater. Dock valde hon en betydligt mer dramatisk utväg.

“I thought how unpleasant it is to be locked out; and I thought how it is worse, perhaps, to be locked in. V.”

Det är svårt att sätta sig in i en situation där den enda tänkbara utvägen är att ta sitt liv. Virginias tidigare episoder vållade hennes nära och kära stor smärta, då hon oftast var som elakast mot dem hon älskade mest. Det här visste hon, i sin mentalt stabila tillvaro. Hon visste att hon blev galen. Vid flera tillfällen hade hon hallucinerat om fåglar som sjöng på grekiska och att sedan länge döda personer skulle komma på middag. Hon drabbades av enorma migränattacker och sömnlöshet. Att ta sitt liv blev ett sätt att ta kontroll över tillvaron, därmed var det i slutändan hon som vann. Hon lämnade två självmordsbrev efter sig, ett till Vanessa, och ett till Leonard. Brevet till Leonard är ett uppriktigt farväl, fyllt av lugn. Hon hade bestämt sig.

“I feel certain that I am going mad again. I feel we can't go through another of those terrible times. And I shan't recover this time. I begin to hear voices, and I can't concentrate. So I am doing what seems the best thing to do. You have given me the greatest possible happiness. You have been in every way all that anyone could be. I don't think two people could have been happier 'til this terrible disease came. I can't fight any longer. I know that I am spoiling your life, that without me you could work. And you will I know. You see I can't even write this properly. I can't read. What I want to say is I owe all the happiness of my life to you. You have been entirely patient with me and incredibly good. I want to say that — everybody knows it. If anybody could have saved me it would have been you. Everything has gone from me but the certainty of your goodness. I can't go on spoiling your life any longer. I don't think two people could have been happier than we have been. V.”

Virginia Woolfs verk och livsöde har lämnat ekon efter sig som fortfarande påverkar och berör människor världen över. Hennes sätt att skildra sina karaktärers psykologiska och emotionella motiv var banbrytande på sin tid och är idag ett ledljus får många författare. Det är genom en medveten passivitet hon förklarar sina karaktärers dilemman och val. Något som är ytterst svårt för en författare då interaktion och dialog är så väsentligt för att föra en berättelse framåt. Men Virginia Woolf, med sin experimentella penna, lyckas göra en djupdykning ner i människans innersta där monologer och inre tankar får en dominerande plats.

“Every secret of a writer's soul, every experience of his life, every quality of his mind is written large in his works. V.”

Varför är då Virginia Woolf en sådan inspiration för mig? Dels anser jag, som så många andra, att hon är en fantastisk författare. Men framförallt var hon en fantastisk person. Det är hennes personliga liv som har satt sin prägel hos mig. Hon var en komplex människa, med stora svårigheter i livet och ändå skapade hon fantastiska verk. Under min tid på konstskola läste jag biografier om henne. Jag läste hennes romaner och jag insöp hela hennes väsen. Hon blev min konstnärliga musa.
Hon kunde vara oerhört grym mot de som inte kunde hålla jämna steg med henne. Bloomsburygruppen testade alltid sina medmänniskor och iakttog hur de bemötte svar och parerade slagord. De som inte lyckades blev aldrig mera inbjudna. Men detta var allmän kännedom. Att inte kunna leverera skämt, vitsar, ordlekar eller filosofiska iakttagelser i tid var lika med att bli utdömd från Bloomsburygruppen. Det är dock viktigt att komma ihåg att det inte var någon klubb, utan enbart en samling av vänner.

"I have lost friends, some by death...others by sheer inability to cross the street. V."

Det känns underligt att ha ett slags band till en person som sträcker sig bakåt i tiden. Som inte ens levt eller andats samtidigt som en själv. Hade hon levt idag, hade jag varit skräckslagen om jag skulle träffa henne. Därför är jag glad att min döda poet inspirerar mig genom att just inte finnas. Då kan jag vrida och vända på henne, inspektera hennes själ och ta till mig allt.
På så sätt kan jag ta till mig varje del av hennes tankar och ord. Jag kan läsa hennes dagböcker och romaner. Jag kan granska hennes brev till nära och kära. Jag kan äga henne helt och hållet. Hon har på så sätt inget att säga till om. Hela hennes liv är mitt. Jag kan nämligen känna hur Fru Woolfs skugga lägger sig över mig när jag skriver eller målar. Det är en skugga fylld av förväntan. Hennes medvetande är halvt om halvt riktat mot mig och jag känner att det är dags att prestera för att hålla hennes intresse vid liv. Det är det som är min sporre. Min belöning. Hon är som en skoningslös mormor, uppmuntrande men samtidigt fylld av krav.

”It is really great fun being mad, you have the most wonderful ideas. Better then you do when you are sane. V.”

Jag målade som sagt ett porträtt av henne. Det var i det porträttet jag lämnade all min kraft. Det var under de penseldragen som mina hämmande bojor brast. Jag har naturligtvis trasslat in mig i nya, men jag kan med säkerhet lugna mig själv med att Virginia Woolf alltid finns till hands, i form av en roman, bok eller film. Hon är oändlig och odödlig. Och vi kan alla äga en del av henne.

tisdag 7 december 2010

Penséer och äpplen.


Jag dricker mitt ryska te, idag igen. Det är rökigt med mycket socker i. Det har varit en dag fylld av skrift och övningar. Vi får se hur det går imorgon, då jag ska hålla tal. Just nu är jag inte särskilt orolig. Det kommer förmodligen inatt, när jag behöver sömn.
Det har gått hantverkare på taken idag och skottat snö. Först trodde jag att det var någon säkerhetspolis som var i farten eftersom det hängde rep ner över fönstren. Jag väntade på att de skulle vira sig ner och flyga genom rutan. Men icke.
Jag hoppas att jag kommer att få ställa ut under "Kultur i Tiomilaskogen" till sommaren. Jag har utvecklats betydligt sen förra gången. Det är kul att se. Det går åt rätt håll på något sätt.
De senaste dagarna har vädergudarna varit relativt vänliga. Om de nu kan vara vänliga en årstid som denna. Det finns tyvärr onda vindar i Uppsala. Så där bitande och kyliga som gör att man fryser ända in till benen. Därför har jag bett om milda vintrar. Men nu
gör det inte så mycket. Jag är varm ändå.
Jag har målat penséer och äpplen. Det är sådana där blommor som mamma och mormor brukar ha i balkonglådorna. Jag har inte alltid gillat dem, men de var roliga att måla.

fredag 3 december 2010

Apple Slice


Jag häpnar, det är bara -5 ute. Just nu sitter jag bekvämt i den fåtölj som vi fått av Andreas. Den är skön att sitta i. En perfekt läs- eller målarfåtölj. I hörnet står även ett gigantiskt kattdjur av okänt slag. Jag tror att det är en leopard. Ja, en uppstoppad alltså. Den håller mig sällskap. På något sätt påminner den om den stigmatiska Sfinx jag träffade på i Kroatien. Kanske är det en långväga hälsning därifrån.
Matko fyller år idag. När han kommer hem ska han få presenter och bli ompysslad. Sen ska vi dricka öl. Det blir perfekt.
Tydligen dröjer det en vecka med den där flytten. Fuktskada i badrummet som de håller på att fixa nu. Jag hoppas bara att lukten försvinner...

Jag känner inspiration i kroppen. Det har blivit rätt många stilleben nu, och jag har inga planer på att sluta. Men jag tror att jag vill prova på något annat också. Kanske landskap. Jag vill använda tjockt med färg och komma tillrätta med nyanser och kontraster.
Jag har målat på pannåer den senaste tiden. Förr hatade jag det, men nu gillar jag att måla lite mindre. Äpplen är nog min favorit att måla. Kanske är det så för att det även, rent bibliskt, är min Nemesis. Jag är inte religiös. Men jag dras till det mytologiska i religioner. Jag gillar mystiken och symbolismen.

tisdag 30 november 2010

Garlic and peppercorn


Jag sov länge idag. Matko gick upp vackert i okristlig tid. Känns lite orättvist. Jag dricker kaffe och läser "Sandman". Men jag ska snart ta mig i kragen och gå ner på stan. Julklappar och födelsedagsförberedelser ska planeras in. Vi tänkte gå ut och äta någonstans på fredag. Dricka öl och fira.
Vi flyttar ju som sagt. Men jag har knappt börjat packa. Vi ska fixa lådor idag, sen blir det att packa in och ut så mycket som möjligt.

Jag tror att det här är första gången som jag tycker att snö och vinter är ganska trevligt. Jag hatar kylan, naturligtvis. Men all snö och det där vita är helt okej. Jag får någon förnimmelse av fina julklappsböcker och glögg. En ombonad och fin känsla.
Det ska bli skönt att komma hem till dalarna snart. Har inte varit hemma där sen juli. Det är rätt länge.
Jag ser skator som sitter i träden utanför fönstret. Jag hoppas de hittar till Gränby.

Stilleben och åter stilleben. Jag har hittat en massa konstbloggar med duktiga konstnärer. Jag lär mig väldigt mycket av deras tekniker. Så jag tar till mig så mycket jag kan från dem.

söndag 28 november 2010

Frosty Fruit


Det blev glögg, pepparkakor och björkvin i helgen. Igår bakade Matko en banankaka med massor av choklad på. Den avnjuts fortfarande.
Igår blev det en runda på stan. Försökte hitta lite julklappar. En är klar. Det återstår bara massor... Men jag tänkte använda lite färg och penslar för att kanske skapa några.

Måste röja ur det sista ur ateljén innan den 1:a. Dessutom måste jag packa ihop lägenhetens bohag för att flytta det till Gränby. Det ska bli kul att flytta, och att fixa nya möbler.
Andreas föreslog att jag skulle måla dödskallar och granatäpplen. Jag ska göra det, men det känns som en ordentlig utmaning. Jag målade en rätt stor målning, 60x70. Nordiska äpplen med inslag av söderns citrus placerade i ett fjällandskap. Det blev skarpa färger, men jag gillar den.

söndag 21 november 2010

A slice of Orange


Kate Lyddon ställer ut på Galleri Villavägen Sju. Jag jobbade nämligen idag. Kaffekopparna avlöste varandra och det var ganska få som letade sig fram till galleriet denna novemberdag. Men så är väl Kate Lyddons konst något makaber och gräll för många. Efter fyra timmar med ett snurrande konstverk som spelar loopad cirkusmusik börjar jag hålla med. Nejdå. Många av hennes verk är riktigt bra.

Jag har målat och åter målat. Mina stilleben fortsätter att utvecklas. Och jag gillar att pyssla med tekniken. Betrakta och återge. Jag har färgtuber över hela vardagsrummet. Min palett är kladdig med intorkad färg, men så ska det vara.
Det enda tragiska idag är att jag har slut på lösningsmedel. Men jag fick lön från galleriet idag. Så imorgon införskaffas mer.

Vattenfläckar, kantad av umbra
Du försvann när jag målade skogen
Dränktes i min färg
Det är nu när vattnet torkat
och löven stillnat
Som du håller om mig.

Ibland blir man uppslukad. Och man kan inte riktigt hjälpa det.

tisdag 16 november 2010

Cherry Boom Bomb


Jag har ett berg av disk, och ångesten värker eftersom jag inte tagit tag i det. Jag har målat istället och nyss kommit tillbaka efter en promenad i snön och kylan. Det är en perfekt blårosa himmel och lagom mängd snö. Om det fortsätter så här så skulle jag kunna stå ut med vintern, kanske till och med tycka om den.
Det är fortfarande stilleben som gäller. Målade och skrapade med palettkniven och fick fram ett körsbär. Den känns väldigt bra.
Just nu har jag slagit mig ner med en kopp ryskt Caravan-te och ska så sakteligen samla ihop ork till att ta hand om den där disken.

Snart är det dags att samla ihop flyttlådor och börja packa.
På torsdag ska jag möta upp Matko i Stockholm och kolla in en utbildning...

måndag 15 november 2010

En gåva till skogen


Regn och snö har rasat utanför fönstret. Jag trotsade vädret och gick till skolan. Blev dyblöt på vägen och torkade inne på seminariet men begav mig sen till biblioteket för att lämna tillbaka en ryggsäck full med böcker,varpå jag blev ännu blötare... Där snappade jag åt mig "En parisiskas resa till Lhasa". Jag borde ha läst den för länge sen, men bättre sent än aldrig.
Jag sitter nu med en kopp kaffe i en alldeles för oskön soffa och ska till att läsa. Tröttheten kommer smygande. Kaffet biter inte som förut. Jag ska planera lite skisser inför nya målningar. Stilleben och den nordiska naturen med dess färger har varit en stor inspiration på sistone. Men framför allt är det intressant att titta på hur andra gör. Vilka tekniker de använder för att uttrycka sig själva.

Jag har letat igenom konstbloggar efter inspiration och upptäckt att många målar och lägger upp konstverk vareviga dag. En slags "1000 målningar på 1000 dagar"-tävling med sig själva. Först gick mina tankar till konstnärernas familjer som måste utstå en evinnerlig ensamhet om konstnären ifråga stänger in sig varje dag för att skapa. Sen såg jag att de flesta målningarna var 8x8 cm. Dåså. Det hinner man ju faktiskt med.

Jag har målat en hyllning till skogen. Jag tror att det har lite med min påbörjade berättelse att göra. Jag målade en kvinna som står och betraktar skogen. Hon håller ett fång blommor i sin famn och vågar sig inte riktigt fram till skogens kant. Hon står och betraktar, full av vördnad. Blommorna är en gåva. För skogen kan vara grym ibland.

söndag 14 november 2010

Sour Apple


Vi försökte byta däck på bilen idag. Men efter att ha brutit av fälgkorset lade vi det hela på is till nästa helg istället.
Jag har målat en hel del i helgen. Lämnade lägenheten idag bara för att åka iväg och handla mer duk, färg och lite nödproviant som kaffe och vegetariska grytbitar.
Jag kommer att behöva köpa mängder med oljefärger om jag ska skyffla på så mycket som jag gör nu. Men det är så jag vill ha det.
Fortsätter med stilleben ett tag till. Jag gillar det. Igår målade jag tre, sura äpplen. Jag blev nöjd med kompositionen och färgvalet. Svart och grönt funkar bra ihop.

lördag 13 november 2010

Exploding Sun


Vi har åkt båt. Precis sådär som för ett år sen. Finlandskryssning med god mat, öl och mumintroll. Ja faktiskt, det var ganska många udda typer på båten. Men det är väl bara att förvänta sig. Men kul var det! Vi dansade loss till Lili och Susie. Sen var lyckan gjord när vi lyckades hålla oss kvar vid scenen, med vässade armbågar och knän, och se Samantha Fox i all sin prakt.Jag och Danne lyckades snika åt oss en handskakning, sen vinglade vi iväg allihopa till hytterna för att förfriska oss, men istället slutade det med att John Blund kom förbi med sin sandpåse.
Jag har inte jobbat på galleriet heller. Fick lite dåligt samvete när jag var tvungen att säga nej tre gånger i rad. Men jag tänkte kolla in en utbildning i Stockholm. Utifall att mina planer går om intet.

Snart flyttar vi till Gränby. Bara tanken på att flytta och bära allt vårt bohag igen gör mig matt. Men vi har faktiskt inte så mycket saker. Det kommer gå smidigt.
Ateljén kommer att gå i graven. Men det betyder inte att den inte kan återupprättas, någon gång. Men just nu behövs den inte.

Jag har målat en hel del i höst. Jag har fått en slags nationalistisk inspirationsfläkt. Jag gillar färgerna i den nordiska naturen. Jag ser framför mig att jag en dag sitter i en stuga, en slags tillflyktsoas, vid havet eller kanske vid någon sjö eller i bergen. Jag sitter där och skapar det jag vill skapa, om det så är i romanform eller som målning. Jag ser framför mig en vedeldad spis och stickade tröjor. Doften av kaffe och stearinljus. Matko som programmerar och jag som målar. Man får fantisera om sådant ibland.
Men jag vill använda mig av norden i min konst. Jag vill på något sätt skildra det där karga och vackra. Bruna toner blandat med blått och grått. Och sen en sol på det.

onsdag 3 november 2010

November och Chili.


Novemberstormar sveper fram. Jag och Matko åkte neråt landet för att maskera oss och dansa i natten. Det var mycket trevligt och roadtrip är ju alltid kul. Liksom. Nu har November som sagt inletts. Jag läser "Människohamn" och inspireras lite. Jag vill sätta mig och skriva, och jag måste se till att göra det. Men istället målar jag. Målar och läser romaner.
Jag sitter uppkrupen i soffan och vill teckna monster och fantasi. Det känns tryggt, att skapa monster som man kan kontrollera och placera ut.
Jag tror jag ska försöka få ihop ett gäng och gå på bio. "Psalm 21". Svensk skräckfilm med sekter, demoner och norrländska skogar. Det kan nog vara bra.
Nästa helg blir det att åka ut på böljan den blå. Vi ska dansa loss och ha det bra. Om inte Kraken tar oss, vill säga.
Jag ska nog fortsätta med mina stilleben, men just nu måste mina monster få komma fram, också. Jag måste öva med pennan, inte bara med penseln. på tal om detta så gick krokimodellandet mycket bra och det blir förhoppningsvis fler jobb. Helt fantastiskt att få betalt för att sitta stilla och samtidigt ta till sig kunskap från konstnären och läraren.
Jag hör nu hur regnet smattrar mon fönsterrutan. Mörkret trycker på och vill in. Men jag tänder ljus för att hålla det borta.
Jag är inte helt säker på hur min chili blev på duken. Men jag tror den känns rätt Ok.

tisdag 26 oktober 2010

Grön Paprika


Jag har varit alldeles för lat idag och ignorerat hemtentan. Men imorgon blir det en flitig dag. Jag var faktiskt till biblioteket och lånade lite böcker om företagsekonomi och entreprenörskap. Så jag SKA vara duktig. Känner mig något stressad av skola och inplanerade saker. Jag måste lära mig att andas bättre.
Jag fortsätter med stilleben. Det blir mycket färg. Jag har varit återhållsam förut, men nu förstår jag färgen på ett annat sätt. Jag gjorde det på Wik också, sen tappade jag det lite. Men det känns skönt att det går framåt.
Jag ska läsa "Människohamn" av John Ajvide Lindqvist. Jag kommer ihåg att jag kände ett sting av avund när han blev krönt som Sveriges skräckförfattare. jag vill också... Men under tiden som mina texter mognar och jag så sakteligen fyller på dem så målar jag. Gröna paprikor, äpplen och päron.

måndag 25 oktober 2010

Tre äpplen röda


En tidig, flitig morgon. Den trogna kaffekoppen står på bordet och jag skriver hemtenta. Det går ganska bra, men jag gör detta bara för att jag ska få måla lite senare, utan att få skuldkänslor.
Det är en glad dag där ute. Solen har tittat fram och en klarblå himmel breder ut sig. Jag ska gå till mitt förra hem, till Andreas, och hämta upp min post. Kanske kan jag snika till mig en kopp kaffe där också.
Jag har som tidigare nämnts blivit fascinerad av stilleben. Så jag ska snöa in på det temat lite. Häromkvällen målade jag dessa tre äpplen. De är försjunkna i tidsrummet. Typ.

söndag 24 oktober 2010

Stilla liv


Det har varit en lugn helg. Lika lugn som den grå himlen utanför. Dock har den varit mycket roligare än grå färg. Vi gick på bio igår och såg Paranormal Activity 2. Den var helt Ok. Inte lika skrämmande som den första. Det fanns liksom en tomhet i den här. Det saknades bitar.
Jag lyckades gå upp tidigt på fredagsmorgonen och skriva den där populärvetenskapliga artikeln till skriftlig kommunikations-kursen. Jag vet inte hur den blev. Jag kände mig inte så motiverad. Jag har dessutom tackat ja till att stå kroki-modell för ett gäng kvinnliga pensionärer i veckan. Det blir nog bra.
Det blev en lång sovmorgon idag. Följt av pannkakor, kaffe och mys. Jag ska försöka måla lite mer idag. Den här helgen har bestått av stilla liv. Frukter och placeringar. Jag gillar det. Jag gillar färgerna och formen. Det robusta och på något sätt enkla.
Till veckan ska jag vara skolduktig. Samtidigt måste jag komma någon vart med skrivandet. Skrivandet hör hösten till.

onsdag 20 oktober 2010

Denna fru


Jag försöker. Men idag har jag drabbats av en form av migrän. Antagligen håller jag på att bli sjuk. Jag vill inte det, jag orkar inte bli det. Jag försöker skriva en uppgift vi har i kursen skriftlig kommunikation. Men jag ser inget sammanhang i texten. Jag kanske ser det bättre imorgon. Förutom att ha legat i soffan, halvt utslagen, har jag skissat upp en målning. Ett stilleben. Kanske orkar jag måla lite senare, men nu värker mina ögon.
Åh, jag har åter kommit tillbaka till min litterära och konstnärliga musa. Fru Woolf. Varför just denna människa? Jag vet faktiskt inte. Det känns underligt att ha ett slags band till en person som sträcker sig bakåt i tiden. Som inte ens levt eller andats samma luft som en själv. Hade hon levt idag, hade jag varit skräckslagen om jag skulle träffa henne. Därför är jag glad att min döda poet inspirerar mig genom att just inte finnas. Då kan jag vrida och vända på henne, inspektera hennes själ och ta till mig allt.

"Someone has to die in order that the rest of us should value life more."

Snart, snart kommer Matko hem. Han är en annan slags inspiration!

måndag 18 oktober 2010

En tid för blått


Det är en Picasso-dag. En blå dag. Molnen ligger tunga. Men det betyder att det är lite varmare ute. Jag ska snart bege mig ner på stan för att scanna några bilder. två till Kim och en till Leo. Jag har hunnit dricka två koppar kaffe men jag vill ha mer. Trodde jag skulle vakna med dimmigt huvud idag, för att jag vaknade till och somnade om. Men jag känner mig klar.
Jag ska försöka vara duktig och göra klart några teckningar idag. Men Picasso lockar också. Jag vill måla i blått och ockra. Jag vill använda grått och mjuka, dova toner.
Det blir att använda en helt ny palett.
Kråkorna börjar komma, de betraktar och pickar mig i tinningen. Just nu känns det bra, och skatorna finns i närheten.


Under en kråkas intensiva blick
Försvinner det där säkra och konkreta
Det är de abstrakta skatorna, de lekfulla vita
Som besitter en längtan, en följetong
Mot ett verkligt mål.

Jag ska måla i vintertoner.

fredag 15 oktober 2010

Månbåtar och klara tankar


Nu har alla löven blåst bort på trädet utanför. Det är en vacker dag. Vacker men kall. Jag sitter och dricker mitt morgonkaffe och läser lite om Egon Shiele. Jag gillar hans teckningar. Det är väldigt mycket ego över dem. Men konst är väl väldigt ego överlag.
Jag ser ut som ett morgonkadaver här, med ihopklistrade ögon och ruffsigt hår. Jag ska försöka gå på ett seminarium om några timmar och sen dra vidare till galleriet och förbereda inför vernissage imorgon.
Imorgon blir det dessutom Crowleymass. En dekadent fest i Crowleys anda. Det ska bli trevligt. Vin, mat och dekadent sällskap. Precis vad som behövs en höstkväll i oktober.
Jag har inte målat på någon vecka. Haft rätt mycket i skolan och det har inte blivit tid över för tavlorna. Men jag ska teckna klart lite saker idag, åtminstone.
Matko jobbar och sliter i sthlm. Han kommer hem sent på kvällen, trött och sliten den stackarn.


Du som finns i mitt tempel, som vågar gå i rökelsen och andas min själ.
Du som lever hos mig och smakar av mitt hjärta.
Som gråter och ler i min kropp.
Jag dricker av dig och somnar i ditt inre
Nära din själ
Som regndroppar bortom mörkret.

Det är så det är.
Blev klar med en målning för någon vecka sen. Jag tror den känns rätt ok.

torsdag 7 oktober 2010

Nordiska färger


Hösten rasar utanför fönstret. Molnen ligger tunga, det regnar och vinden piskar fram. Höstens råa aspekt har tagit form och sveper runt, runt bara för att snart få lägga sig som ett mörkt täcke över marken.
Det sägs att den nalkande vintern kommer att bli den kallaste i mannaminne. Man vill bara sucka och fråga sig varför man bor, och fortsätter att bo, så långt norrut man kan komma. Alltså rent kontinentalt. Visst finns det massa fördelar. Men just nu så lockar varma vindar och tapas vid havet. I en perfekt verklighet kanske den där villan i Kroatien blir sann, vi får se!
Men, som svensk ska man väl bejaka den här nordiska naturen. Man ska gå ut i granskogen och plocka svamp och bär. Det var länge sen jag gjorde något sådant. Det känns som att den uppländska skogen inte kan mäta sig med dalaskogarna, tyvärr. Nej, det är inte så. Men det känns inte på riktigt att gå ut i en stadsskog och leta efter bär och svamp och allehanda ätbart. Sånt vill jag göra hemma.
Jag tvingade mig ut idag, i regnet, för att posta iväg några nya vykort till moder. Det är handgjorda vykort i akvarell. Så det är inga tryckta. Därför blir det olika motiv på vartenda kort. Men det är lite terapi att sitta och måla dem, perfekt höstpyssel.
Så här i hösttider har jag blivit klar med en målning till mormor och morfar. Det blev en landskapsmålning med skogens konung. Jag känner mig rätt nöjd, och jag hoppas att dom kommer att tycka om den. Men, ni där hemma, visa inte bilden för dem!
Nu blir det mer kaffe och lite nyttigheter.

torsdag 30 september 2010

Den sista värmen


Det är ett fantastiskt väder ute. Det är en strålande, värmande sol på en duvblå himmel. Jag har aldrig sett en blå duva men på något sätt så stämmer det perfekt in på den här dagen. Har förflyttat mig till balkongen och sitter här med en tekopp och värmer mig i solen, som en lat katt.
Jag är helt ledig idag, och det känns väldigt skönt. Tyvärr blev det en tidig morgon med hantverkare och grävskopor som slet upp naturen nedanför fönstret. Men jag är glad ändå. Är ensam den här helgen, då Matko beger sig nedåt landet för att bli road av Magnus Betnér. Tänkte därför försöka skriva och måla så mycket som möjligt. Det gör jag visserligen ändå, men i alla fall. Jag ska dra med Karin till ateljén, korka upp en vinflaska och måla en hel dag, kanske en hel natt med. Det är bra att vara två när man målar, för man ser saker på olika sätt. En skugga kan förändras, en färgklick blir något helt annat än vad man tänkt sig. En medkonstnär fungerar som ett par extra ögon, med dubbel fokus.
En skata sitter i trädet bredvid och betraktar mig. Jag gillar skator. De är så mycket mer befriande än kråkor. En skata kan skratta men kråkor är fyllda av ett allvar som gör att man själv blir dragen in i det humöret. Mina inspirationskråkor är sådana. De pickar och retar mig med sitt allvar. Därför måste man komma ihåg att ta till sig skatorna ibland. De är minst lika nödvändiga.
Jag läser om vättar och djurmänniskor så jag tecknar åt det hållet de här dagarna.

måndag 27 september 2010

Hönsattack


Har försökt att vara flitig idag, men lyckades bara komma fram till ett par meningar på artikeln. Känns lagom bra med tanke på att den ska in på onsdag. Jag får försöka göra desto mer imorgon. Matko tyckte jag kunde använda material från uppsatsen jag skrev för några år sen, om skinnindustrin i Malung. Och så blev det.
Den här dagen har rusat fram. Vi lyckades laga till en riktigt god soppa. Den blev sådär höstigt underbar så att man nästan njuter av att det är mörkt ute klockan sju, bara för att det stämmer in så bra.
Jag känner att inspirationen stockar sig, av någon anledning. Därför tror jag att jag istället för att skriva ska ta och ta fram färgerna och börja måla. Jag har några beställningar att göra. dessutom är jag nästan klar med en målning som mina morföräldrar ska få. Jag kom på att jag faktiskt inte gjort någon riktig målning till dem, och det är klart att de ska få en.
Vi satt igår framför Tv:n, apatiska och tittade på ett program om kacklande höns och galande tuppar. Det slutade med att jag satte mig och tecknade. Jag blev faktiskt nöjd med resultatet.

Julmotiv redan i September



Jag drack världens godaste drink igår, och jag har ingen aning om vad det var i den. Det var på klubb Selma. Vi drack, vi dansade, vi gick hem. Jag tror att vi drack alldeles för mycket, för idag har jag mest sovit och hällt i mig vatten. Lyckades ta mig iväg till Andreas och Daniel, fikade och satt nedklubbad i soffan och läste Antik & Auktion. Det får man göra. Beställde sen hem pizza och fönstershoppade på Tradera. Jag borde ha tagit tag i debattartikeln som vi ska skriva i kursen som jag läser. Fick bra respons på krönikan, men nu har jag ingen aning om vad jag ska skriva. Det visar sig. Jag får fixa det imorgon.
Jag borde ha målat idag, men orkade inte. Tyvärr. Lyckades knåpa ihop en spretig teckning. Men det känns som att orken rinner ut ur händerna. Så jag antar att det blir att lägga sig i sängen, läsa sig trött och somna till någon serie.
Orken får komma imorgon.
Jag skulle vilja hålla på med grafik. Men tyvärr är utrustningen något komplex och svår att trolla fram för en billig peng. Orättvist.
Har skickat iväg några egengjorda vykort till moder där hemma i Dalarna. Höst och julkort. Jag får hoppas att hon kan sälja dem där på loppisen. Typ.
Klockan är 02:16. Dags att sova.

tisdag 21 september 2010

Med smak av vätte





Det är sent och jag dricker kaffe och tecknar. Det här valet har gjort att man gräver ner sig i papper, färg och tuschpennor. SD i riksdagen, jag trodde bättre om Sverige. Men förutom det tycker jag att den här hösten är vacker. Jag läser mycket konstnärsbiografier, målar och går på föreläsningar, när jag måste. Det är en rätt stilla höst. Jag planerar i mitt inre hur min och Matkos nya lägenhet ska se ut. Jag funderar hur våren kommer att bli. Ifall jag har något jobb eller hur mina planer ska besannas. Det löser sig nog.
Jag fick boken "Hjärtblad" skriven av Aino Trosel, av min faster häromveckan. Den handlar om en Malungskulla under slutet av 1800-talet som vandrar till Stockholm. Den är bra, och man känner igen alla gamla historier som man hört. det gör att man längtar hem till Dalarna, lite lagom så där.
På lördag är det klubb Selma, vilket var länge sen. Gayklubb med allehanda överaskningar. Jag har ställt ut där två gånger. Men jag måste nog påstå att jag mer drack öl och dansade än var kulturellt mystisk. Det hör till lite, att vara så där svår och besynnerlig när man ställer ut. Inte? Nej ok.
Just nu tecknar jag skumma vättar och konstiga älvor. Jag vet inte varför. Men det känns bra.

fredag 17 september 2010

Kvinnan som avklädde sig och blottade solen


Fredag. Gick upp relativt tidigt och sitter nu och skriver. Det går segt, som om jag kliver runt i sirap. Lyssnar på Garmarna och dricker det obligatoriska kaffet. Jag skrev på ett lägenhetskontrakt i veckan. Det blir en trea mot Gränbyhållet. En gigantiskt stor lägenhet med en fantastisk balkong. Behöver man verkligen en trea? Nej, kanske inte, men jag kan ha ateljén i hemmet och Matko får plats med sina datorer. Tapeterna såg ut att ha blivit uppsatta någon gång under Dackefejden men det är väl bara att gå lös med färg. Man gillar ju färg.
Frågan är hur länge man blir kvar i Uppsala. Jag vet inte. Jag har ändå bott här i fem år, men samtidigt har jag inga behov av att flytta på mig. Det visar sig. Under tiden ska jag skriva och måla. Jag har målat hur mycket som helst nu under de senaste veckorna. Det känns nästan som att man isolerat sig. Låst in sig och löpt amok med penseln. Det kanske snart är dags att socialisera lite mer.
Solen strålar där ute och löven har inte förvandlats ännu. Men det kommer. det röda och gula kommer att dominera, snart.
Jag gjorde en tolkning av William Blakes illustration, "Den stora röda draken och kvinnan som iklädde sig solen." Men jag koncentrerade mig på kvinnan. och istället för att hon skulle ikläda sig en roll, så tyckte jag att hon redan hade solen inuti sig. Tanken är att hon lägger ifrån sig något tungt, något som har hämmat henne, och plötsligt strålar hon av en kraft som alltid funnits där, långt inne.
Idag måste jag nog gå ut. Få luft och träffa människor. Det blir att bege sig ner till biblioteket, rösta och få hem någon ny konstnärsbiografi.
kanske ska man dricka vin ikväll, bara för att det är fredag.

torsdag 2 september 2010

Pastell i September


Fönstren skallrar. Vindarna försöker ta sig in. Jag känner mig så där seg i huvudet som bara en allt för sen uppstigning ur sängen kan vara orsak till. Men till mitt försvar så gick jag faktiskt upp tidigt igår för att bege mig till introduktionen till kursen i skriftlig kommunikation och senare till entreprenörskapskursen som hölls i universitetshuset. Det kändes bra. Motiverande. Som att jag en dag kommer att ha mitt galleri någonstans. Jag kanske inte kommer att tjäna en massa pengar till en början, men vafan. Man får lösa det på något sätt.
Jag har frossat i konstnärsbiografier de senaste dagarna. Eugène Jansson,Siri Derkert, Isaac Grünewald och Sigrid Hjertén är personerna som fått stå i centrum. Jag gillar Eugène Janssons blåa målningar. Nattmotiv över Stockholm. Han var homosexuell och målade nattmotiven som en förlängning av sitt eget jag, där de mörka motiven symboliserade hur homosexuella fick smyga omkring om nätterna, dolda i mörkret för att kunna leva ut sin sexualitet. Någon berättade för mig att efter att han kommit ut som homosexuell började han måla dagmotiv istället.

Jag har målat en hel del. Några oljemålningar, en och annan akvarell, men jag hittade mina pasteller igår och försökte mig på att behärska dem. Det är svårt. Alla mina motiv blir barnsliga försök till att återskapa något halvverkligt. Men jag gillar dem ändå. Jag gillar färgerna och styrkan i deras intensitet. Jag gjorde ett försök till att teckna av Matko igår. Han var inte alls lika hård och bestämd som det ser ut.

Jag är en mästare på att sprida böcker, färger och papper över hela lägenheten. Det har jag alltid gjort. Jag ska försöka mig på en städdag och plocka undan mina saker.

torsdag 26 augusti 2010

Höstluft


Jag fyllde år och helt plötsligt blev det höst. Det brukar bli så. Ett tjockt, ulligt täcke har brett ut sig över himmelen. Stålgrått blandat med vita rispor. Det är alltså en transformation på gång. En övergång. Allt förvandlas. Trädens löv skiftar färg, så som de gör varje år. Det är inget nytt och även vi genomgår transformationer, både till det inre och det yttre. Ändå så känner man något i kroppen när någon av de fyra årstiderna knackar på dörren. Jag gillar hösten. Luften blir klarare och på något sätt vilar kroppen upp sig efter sommarens bravader.
Matko har gjort en häxblandning av te åt mig medan jag ligger i soffan och skriver. Vi hälsade på Andreas idag och gav honom lite digitalt smågodis. på lördag blir det kräftskiva hos Matte och Johan. Jag funderar på att faktiskt äta kräftor och sen komma på om det finns vegetariska kräftdjur som Matko kan äta. Antagligen inte, så det blir att i alla fall göra en paj. Galleriet ringde och bad mig jobba. Jag har inte varit där på hela sommaren, vilket känns trist, för jag gillar stället. Jag får hoppas att allt går vägen så jag kan ha något liknande själv framöver. Det vore fan fint.
Igår drack jag mitt ryska karavan-te och målade, mitt i natten. Jag hade en tanke att försöka porträttera William Blakes skapelse, kvinnan som iklädde sig solen. Men jag tror snarare att min version blir om kvinnan som avklädde sig och blottade solen.
Det är fantastiskt vad nätterna fylls av liv nu när man inte har någon skola eller jobb för tillfället. Det blir en förändring om några dagar. Men det ska bli skönt, lite rutiner och lite arbete som gör att man känner att man faktiskt gör något nyttigt. Måleriet har ju visserligen varit mitt levebröd i sommar men det är inte samma sak. Tyvärr.
Jag tror dock att jag kommer att måla i natt igen. Mina blåa figurer vill träda fram.

måndag 23 augusti 2010

Färgfyllda drömmar


Vi är inflyttade. Egentligen flyttade vi in för en vecka sen, men det är först nu man kan slappna av och känna sig som hemma. Vi har städat och packat upp, nästan allt... Vi har ett sovrum som tyvärr är belamrat med kartonger. Vi har gjort den där obligatoriska trippen till IKEA, för att inhandla basgrejer till köket. Det blev bra.
Jag kom på mig själv idag med att jag inte lagt några kort på väldigt länge. Jag tror inte jag behöver lägga några kort. Det finns liksom inga dimmor som behöver skingras.
Igår var vi på bio, ett gäng, och såg "Inception". Jag vet inte vad jag tyckte om den. Den var... sevärd och snyggt gjord. Men jag kände att jag behövde lite mer information om vad som hände och hur det kunde hända. Man gillar ju drömmar.
En vacker dag ska mina drömmar bli så där lagom besannade. Ja, bara så där lagom så att man är nöjd med sig själv men samtidigt har ett mål att se fram emot. Det behöver inte vara något stort mål och man får ha flera mål. Jag tycker att målen ska kunna klaras av, men att det finns nya bortanför.
det kliar i fingrarna efter att få måla. Måla i olja. Jag vill måla lite som Siri Derkert idag. Hennes tunga, kubistiska målningar har alltid varit en stor favorit hos mig. De gråskaliga och melankoliska färgerna väcker upp något i själen.
Kanske ska jag gå ner på stan och köpa duk att måla på. kanske ska jag måla små porträtt. Jag har haft det i tankarna ända sen Kroatienresan.
Jag gjorde en målning till mammas 50-årsdag. Två färgfyllda hästar som rör vid varandra. Det blev mängder med färgkombinationer, för jag tyckte att det på något sätt skulle vara grunden i målningens budskap. Att livet är fyllt av färg. Hästarna är en slags förnimmelse av en uråldrig kraft, modersinstinkt och det faktum att vi hade en hel del hästar när jag var barn. Det är en hyllning till den tiden, på något sätt.

måndag 16 augusti 2010

Totem och folkmusik


Det är väl helt fantastiskt att när man har som mest att göra så kommer all inspiration på en och samma gång. Jag sitter i ett kalt rum, med sängen isärplockad och lådor staplade på varandra. Jag flyttar, med Matko. Det blir ett äventyr och jag känner att mina stressdemoner sliter i huden och biter i min mage. Men det gör ingenting, för det kommer att bli hur bra som helst. Att bo tillsammans och att ha något eget. Och att inte behöva trampa varandra på tårna i ett litet rum i en studentlägenhet. Jag fyller år på fredag, vilket jag nästintill inte ens har övervägt. 24 år. Fan vad den där ålderslinjen sakta men säkert stiger uppåt. Men det är väl det vi gör, samlar på oss år och lägger dem i en ryggsäck som vi bär runt på. Den är inte så tung, den där ryggsäcken. Än så länge. Jag lyssnar på neo-folkmusik och får så klart en sån där bombinspiration som jag inte vet vart jag ska göra av. Jag borde skriva ner det, men så länge jag har musiken igång så är det levande, inom mig.

"Jag ser, jag ser, på dina snövita bröst, att dom ej har varit någon småbarnatröst."

Min fiktiva by ute i skogen fylls med karaktärer i detta nuet. Snart, ska jag skriva ner allt. Jag ska skriva berättelsen, för det är det minsta jag kan göra åt mina påhittade figurer.
Mina totemhuvuden utvecklas och blir färgade.

söndag 15 augusti 2010

Skogsnostalgi och fuktig jord


Jag har varit en dålig skrivare. men jag skyller på sommarlov och allehanda aktiviteter. Vi åkte uppåt landet, till Dalarna, för några veckor sedan. Det var dags att visa Matko vart man vuxit upp och tillbringat nästan 19 år av sitt liv. Och jag måste säga att man verkligen hunnit med mycket på de åren. Även om hela min verklighet i stort sätt kretsade kring den där lilla byn vid Västerdalälven så har jag varit med om många äventyr. Det har vi alla där borta. Just nu har jag tagit en paus i mitt packande och sitter här med en kopp kaffe och lyssnar på Garmarna. Det var länge sen jag lyssnade på dem. Jag kan bara säga att Emma Härdelin är makalös. Hon gick visst på viskurs vid folkhögskolan i Malung. Och det var så jag kom att tänka på min vän Linnea, som också gått där. Jag kommer ihåg en sommarnatt då vi var unga (och oskyldiga, tänkte jag säga, men det var vi verkligen inte) och vi stod ute på trappan i mörkret och pratade om allt och inget, och plötsligt säger Linnea att hon måste få ur sig sång. Så hon kular. Mitt i natten, och det var vackert. Jag kommer ihåg hur hon ville bo upp vid fäbodarna på sommaren, vilket hon även gjorde några gånger. Linnea är en sådan där jordisk människa, fylld av skogen. Vargamoder.
När jag var hemma sist så kom många minnen över mig. Dalarna om sommaren är vackert. Doften av skogen och marken. Känslan att stå på en myr och mörkret börjar lägga sig, det är en stark känsla. När vi åkte därifrån, jag och Matko, så kände jag faktiskt att det var lite sorgligt. Jag vet inte, man kanske återvänder en dag.

lördag 17 juli 2010

The pride of Eden


Molnen rullar in över landet. Somliga ser det som en lättnad, andra ser det som det värsta otänkbara. Som om Domedagen är nära och änglarna kallar till strid. Jag tror dock att vi genomlevt oändligt många domedagar genom tiderna.
Jag dricker halvblaskigt kaffe, lyssnar på Lady Gaga och har faktiskt varit husmoderligt duktig genom att tvätta min och killens semestertvätt. Jag vet, den har legat nedpackad i väskan i två dagar, men det tog liksom emot att öppna dragkedjan och känna Kroatiens mindre smickrande dofter i form av havsvatten, svett och kvalmig lavendel.
Ikväll blir det inflyttningsfest och födelsedagspartaj hos Angelina. Jag tänker nog mixa ihop lite drink på körsbärssprit och allehanda virke som kan tänkas fungera.
Nästa vecka blir det att bege sig mot Dalarna. Jag känner att kurbitsen kallar och fötterna skriker efter träskor och kroppen längtar efter en gedigen skinnväst. Kanske inte helt sant, men det ska bli kul att träffa nära och kära, dricka alldeles för dyr öl och njuta av skogen lite. Fan vad vi åker, Matko och jag. Det är nästan så man inte hinner andas. Jo jag vet, I-landsproblem, men något problem ska man väl ändå ha. kan jag inte klaga på dåligt dricksvatten och landminor så kan jag väl i alla fall klaga på vädret och att tiden rusar fram. För det gör den verkligen, men det betyder väl bara att allt är bra.
Sen var det ju det här med Pride. Klart man ska dit, gå i paraden och stolt visa att man är en homosexuell man och jubla och skrika och allt sånt där. Men jag tycker nog att det är bättre om man är stolt mer än en vecka om året. Jag ser män som håller varandra i handen på gatorna under Pride-veckan, men sen då?
Tänk om det hade varit annorlunda med Eva och Adam. Tänk om båda hade varit bisexuella eller homosexuella och tänk om de hade huggit huvudet av den där förbannade ormen. Det gjorde vi när vi hade snokar och ormar i vår trädgård. Kanske gillade de inte ens äpplen utan lät maskarna kräla runt i den där fantastiska frukten. Tänk om de ignorerade varandra, åt sig mätta på apelsiner och bananer och fann ett annat liv.

fredag 16 juli 2010

Fab in Balkan

Ganska nyligen hemkommen från Kroatien. Jag och Matko åkte den 7:e Juli, på min mammas födelsedag, för att på kvällen landa i Zadar. Vårt plan blev dock försenat eftersom någon hade bestämt sig för att skicka iväg sitt bagage men utan att själv hoppa på planet. Tänk er vilka frustrerande och högröda ansikten som växte fram bland passagerarna. "Neej, vi måste fram, vi missar fotbollen!"
Väl framme i Zadar missade vi första bussen mot Rijeka, vilket ledde till att vi fick ta nattbussen istället. Efter några öl och fyra timmar med Kroatisk buss som slingrade sig fram längs små kustvägar kom vi fram till Matkos hemstad kl 04:10. Vi blev upplockade i en skum Cabriolet och inackorderade i en lägenhet som låg uppe bland bergen. Bra läge med 10 min med buss in till centrum.
Första dagarna utforskade vi Rijeka och försökte mest ta det lugnt och njuta av staden. Vilket inte var så svårt eftersom det är en mycket vacker stad, gammal och full av liv. Katter solade sig på murarna och gömde sig bland träden. Klottriga husväggar tornade upp sig bredvid förstklassig arkitektur och vacker, konstnärlig grafitti prydde många fasader. Jag hittade även en stigmatisk Sfinx som jag genast blev vän med.
Grannorten Opatija var ett paradis. Den var väldigt turistinfluerad, men inte på ett dåligt vis. Det var mer som att Kroatien öppnade sig och gav av sig själv utan att snikna turister roffade åt sig allt som de kunde komma över. Det var en lugn och avslappnad plats. Det var i Opatija som jag åt en vansinnesgod njoki med tryffel. Bara det är värt att åka tillbaka för.
Vi blev även hembjudna till Matkos moster som bjöd på en kalasmåltid. Rätt efter rätt och två efterrätter och en hel del vin uppenbarade sig och förtärdes. Vi rullade hem. Hon bjöd även på kroatisk kultur i form av sång och musik. Det var riktigt trevligt! Dessutom gav hon mig en makeover i form av kläder och blingbling!
Förutom att äta, dricka massa Kroatisk öl och rakija och titta på staden så badade vi även en hel del. klippstränder och undangömda badplatser var det som gällde!
Jag skulle nog kunna tänka mig en villa i Kroatien, sen när man blir rik och lagom berömd.

måndag 5 juli 2010

Gröna tankar


Jag och Matko tog en tripp till Stockholm igår för att hälsa på Thomas och fika ute i solen. Men eftersom det var vansinnesvarmt ute bestämde vi oss för att inte bara fika utan även dricka öl.Jag gillar att man alltid kan använda vädret som ursäkt för att få dricka. Efter att ha gått gata upp och gata ner och slingrat oss runt södermalm hittade vi en lugn oas i en park som inte var överbelamrad av folk. Helt ok öl och lugn stämning, trots en del småbarnsfamiljer med snoriga ungar.
Trots att jag gillar Uppsala, väldigt mycket, så vill jag nog försöka att bo i Stockholm en vacker dag. Jag skulle nog vilja prova på att bo lite överallt, men första stopp blir förhoppningsvis Stockholm. Om några år. Jag ska pumpa ut allt det vackra ur Uppsala först, låta det växa som blommor och sen skörda när det är som vackrast. Det betyder ju inte att man inte kan sätta nya frön liksom.
Nu i sommar läser jag "Målaren på Moulin Rouge" av Pierre LaMure. Den handlar om Toulouse-Lautrec's bohemiska tillvaro i Paris och då framförallt på den röda och ytterst syndiga bordellen. Toulouse-Lautrec skapade banbrytande och vågade affischer som fick Parisborna att tappa andan, framförallt de mest konservativa. Jag undrar om man idag som konstnär kan vara särskilt banbrytande då det mesta redan gjorts. Naturligtvis finns det nya saker att utforska, men frågan är om det väcker så stor sensation. Blir vi förbluffade idag? Jag tror vi trubbats av en del. Jag försöker främst skapa verk som jag själv tycker är vackra.På ett eller annat sätt. Jag vill kunna njuta av ett motiv och känna att det finns skönhet i bilden, oavsett vad det är som skildras.
Ibland får jag lust att införskaffa en absinthfontän och klä mig i fingervantar och målarrock och sammanfoga mina vänner i ateljén och låtsas att vi är bohemiska till den vildaste grad att vårt intellektuella överjag skapar en ny bloomsbury grupp som får den gamla att vända sig graven med en djup suck.
En vacker dag.

lördag 3 juli 2010

Vanity


Jag ligger halvt utslagen på soffan medan mannen lagar Dalmatisk måltid för två. Av någon outgrundlig anledning har jag magvärk. Jag skyller på värmen. Det är egentligen en mycket efterlängtad värme som breder ut sig, men just nu är svalka att föredra. Svalkan kommer från en nyinköpt bordsfläkt som måste vara något av det mest fantastiska människan uppfunnit. Visserligen vore väl ett par halvnakna, palmbladsviftande slavar att föredra men nu lever vi inte i romarriket, vilket jag till viss del gläds över. Den Dalmatiska måltiden består av en potatisrätt med spenat och lök och vegetariska cevapcici. Mycket gott!
Om några dagar åker vi till Kroatien, äntligen. Det ska bli skönt att komma hemifrån för en vecka och se något nytt. Jag ska ta med mig akvarellerna och försöka fånga bergen och havet.
Mannen diskar medan jag ligger här, det känns inte helt rättvist. Vi har druckit te och tittat på film, "The Countess" som handlade om Erzebeth Bathory och hur hennes fåfänga drev henne till att mörda unga, kvinnliga oskulder för att bada i deras blod. Detta för att hennes fantasier inbillade henne att hon blev yngre och vackrare av detta. Det var en bra film, och jag både sympatiserade med henne och fascinerades av det råa och kalla i hennes agerande. Samtidigt förbluffas man över hennes sadistiska drag utan någon helst medkänsla för sina offer. Om vi nu ska tro på historien och myterna runt henne. Kvinnor med makt och rikedomar var och är ett hot för somliga män.
Jag gjorde ett verk för några dagar sen som jag gav namnet "Vanity". Kanske hade Erzebeth något med det att göra.

måndag 28 juni 2010

shall i compare thee to a midsummer's day?


Midsommar firades i de norrländska skogarna, tillsammans med en bunt goda vänner. Myggen var inte alls lika många som förra året, eller så var de helt enkelt mindre feminina i år. Jag kommer ihåg att för ett år sen var vindarna kallare och flertalet vid middagsbordet bar mössa och handskar. Så var inte fallet i år. Vi grillade och åt mängder med mat och förtärde lika stor del alkohol. Jag måste slå ett slag för Bacardis Torched Cherry, den var inte dum. Goda ölsorter avnjöts med cigarrer och de blå bergen kantades av en rosa solnedgång. Molnen var som tagna ur en oljemålning av Rembrandt. Jag gillar Norrland. Det är inte så att jag vill bo där, men det är mycket känsla där uppe. Dalarna är som ett Norrland i miniatyr. Här i Uppsala kan jag sakna kullarna, skogarna och bergen. Det oändliga, platta landskapet kan trötta ut mig och få mig att vilja springa mot horisonten bara så att jag kan se att det förändras.
Jag sålde en målning idag. St: Sebastian, en beställning som jag jobbat med under kanske lite väl lång tid, men som äntligen blivit klar. Den var svår, men samtidigt en utmaning. Det blev något av en stilla domedag och återhållsam värdighet över den. Jag hoppas att ägaren blir nöjd och att den hittar en bra plats att vila på.
Jag hade lovat mig själv att jag skulle bli duktigare på att skriva i sommar. Men det ser ut som att jag står stilla. Nå, vad är väl ett papper fyllt av text om inte en skildring och återberättelse av en upplevelse, verklig eller diktad. Så jag låter mig uppleva saker så kan pennan få glöda lite senare. Nästa vecka åker jag och Matko till Kroatien. Vi ska dricka päronvodka och låta solen gassa över oss. Vi ska njuta av 1800-tals kurorter och dofta lavendel medan vi shoppar, badar och njuter av sommaren.

fredag 18 juni 2010

Efterdagar


Mitt huvud är bakåtvänt idag. Detta pga öl och gin som serverades igår. Det var en trevlig kväll, med Annorna. Kvällen övergick dock till natt då en överdrucken klackringsbeprydd herre dimper ner vid vårat bord och sluddrar fram att alla är vackra och att allt är så himla trevligt. Det blev mindre trevligt när denna herre somnar bakåtlutad och helt enkelt drömmer våta drömmar. Urinvåta drömmar.
Nu sitter jag och försöker samla mig inför en resa till sthlm. Jag tänkte att jag skulle vara så där filmsnygg och vandra runt med en latte, för det ska man göra, men jag tror att jag hellre tar en ipren och slänger på mig en skön tröja och sover en stund på tåget. Nu ser jag dessutom att tiden tickar iväg. Som alltid.
Jag tycker bilden ovan passar in på dagen.

söndag 30 maj 2010

To the lighthouse and beyond


"Oh, Mrs Dalloway, always throwing parties to cover the silence."

Jag vill inte dölja tystnaden. Den är lika välkommen som sommarens symfoni av surrande insekter, berusning och midnattssvärmeri. På fredag är det dags för min sista tenta. Sen väntar sommaräventyr i Dalarna, Kroatien och så klart även i Uppsala. Jag gillar staden om sommaren, då den liksom tycks vila och andas ut efter studenterna som härjat längs gatorna. Det blir en lugn stad, en tyst och vilande massa av betong och skog.
Jag kan känna hur Fru Woolfs skugga lägger sig över mig nu när sommaren äntligen är i antågande. Det är en skugga fylld av förväntan. Hennes medvetande är halvt om halvt riktat mot mig och jag känner att det är dags att prestera för att hålla hennes intresse vid liv. Mina hjärnspöken och inspirationskråkor väntar, tålmodiga och lojala, men det är jag själv som måste hålla i pennan. Jag har lovat mig själv och Fru Woolf att jag ska skriva i sommar. Det är bäst att jag håller det löftet. Jag hyllar henne genom att läsa "to the lighthouse".
Förutom tentaångesten, som egentligen inte slagit ut men som ligger och gror, har jag varit delaktig i projektet "Street Art" på Galleri Villavägen sju. Kendal Karson och hans kompanjon berikar Uppsala med sin konst. Intresset känns helt okej, en blandning av både gamla och unga kom på vernissagen. Men, man vill ju alltid att det ska vara fler som är intresserade. Jag ställde ut på årsdagen av Klubb Selma. Relativt lite folk dock, vilket var synd men vi hade en helkväll av kulturella upptåg och dekadens.
Förutom skrivandet ska jag försöka få ihop lite fickpengar, och det i form av att måla hötorgskonst och lagom mysiga landskapsskildringar.

måndag 24 maj 2010

Stress och konst hör inte ihop.


Konst och plugg har inte direkt gått hand i hand under de senaste dagarna. Det är slutet på en termin, vårterminen dessutom, som inte direkt inspirerar till att sitta inomhus och plugga historia. Men jag ska vara duktig imorgon. Så otroligt duktig. På konstfronten händer det dessutom en hel del. På Galleri Villavägen Sju gästas vi av en konstnär från LA, Kendal Karson. Han är street art-performer och kommer att skapa en hel del saker nu när han är i Uppsala. Samtidigt som det är vernissage på Galleriet kommer jag och min konstnärsallierade vän, Anna Haagen, ställa ut på Klubb Selma. En intensiv vecka. Men snart är sommaren här, och då tänker jag andas och skriva desto mer. Så här på kvällskvisten sitter jag med Matko och tittar på "Avatar - The last airbender". Jag gillar americano-manga, faktiskt.
Igår tog jag och Matko en tripp till arlanda för att hämta upp två svenska beduiner som varit på upptäcksfärd i Egypten och handlat hibiskuste. De ska få bjuda på det någon dag. Jag ska försöka måla och stänga ute tentaångesten som spirar i bröstet. Jag får känna mig desto duktigare imorgon.
Jag tillägnar bilden ovan de två svenska beduinerna...

söndag 16 maj 2010

Metalliskt regn blandat med damm


Det var en kvav och fuktig dag igår. Luften klibbade runt kroppen som ett blött sidentyg. Men solen och värmen var underbar. Första riktiga sommardagen, och löven har inte ens slagit ut på alla träden. Jag vaknade till av regnet som smattrade mot fönsterbrädan. Det var ett vänligt regn och inte alls så olycksbådande som regn annars kan vara. Luften har nu förändrats, blivit metallisk och ren. Mina timmar flyger fram och jag sitter ensam i mitt rum. Jag dricker te och betraktar dammet som virvlar i luften. De är som korn av minnen, små, betydelselösa men i sin helhet blir de desto mer. Jag har röjt undan på bordet och lagt fram mina akvareller. Ändå sitter jag här och betraktar dammet. Det är nästan så att jag måste utnyttja ljuset som faller in genom fönstret. Det är nästan så att jag måste gå och köpa vindruvor och lägga upp på ett fat. Men ändå sitter jag med min tekopp och bara tänker. jag tänker på ord och meningar och bilder som sammanfogas och upplöses. Kanske borde jag skriva istället. Men det kliar i fingrarna efter att få måla. Jag gillar att måla, även om mitt tålamod inte är det bästa. Att skapa meningar har en annan innebörd, men samtidigt behövs mina ord till mina bilder.
Mina inspirationskråkor petar på mig med sina näbbar, men de pickar på mina händer. De vill att jag ska vara kreativ. Utanför växer maskrosorna i klungor och skatorna hoppar fram och tillbaka i sitt sökande efter något nytt. Det är en vacker bild, fylld av svartvita nyanser mot en naivistisk bakgrund. Kanske är det skatorna som ska få ta plats.
Jag försöker febrilt att leta efter kompositioner. Jag måste lära mig mer, få till perspektiv och sätta in mina figurer i en verklighet. Min hjärna, som pulserar likt en elektrisk manet, jobbar och söker efter former. Men jag vet inte om jag kommer att finna några som jag är nöjd med.
Jag gjorde en absinthdrickare i förrgår, men målningen gav mig avsmak, antagligen för att jag var för otålig. Däremot fick vindrickaren en betydligt bättre framtoning. Men nu är det hög tid för att öva. Öva, dricka te och låta dammet lägga sig.

tisdag 11 maj 2010

The Fame Monster


"There once was a little lady named Gaga. This little lady went on a tour, the monster ball tour. The sound of her monstervoice spread across the earth and soon, all her minions gathered to hear her sing... And then she took over the world. The End."

Lady Gaga var helt fantastiskt. Ett fullsatt Globen, ridån som går upp. Lady Gaga som står fryst i en magnefik pose och vid varenda liten rörelse från henne så går det som en våg genom hela publiken. Hon fick alla att skrika och vråla bara genom att röra sig. Det gillar jag. Hon sjöng galet vackert och showen var berusande.
Jag behöver nog inte säga så mycket mer. Jag förstår varför det är en Lady Gaga-hysteri, hon är jävligt bra helt enkelt.

fredag 23 april 2010

Ett mentalt inferno


Det känns som att jag faller genom ett historiskt inferno. Ett inferno som kantas av nationsstrider och en upplysning som inkluderar häxbränningar och tron på att kvinnans sanna gestalt hör naturen till och är således otyglad. Jag har svårt att förstå hur en vetenskaplig revolution samtidigt bidrar till en masshysteri som innefattar religiös fanatism och övertro. Samtidigt antar jag att den kyrkliga makten gjorde allt för att kuva massan i en tid då reformation och förändring rådde. Om man sen kan vinna på att fälla sin medmänniska så blir situationen betydligt mer, ska vi säga legitim? Den enes död, den andres bröd. Men kan man säga detsamma vad det gäller slavhandlen under expansionstiden? Girighet och religiös övertygelse kan väl ändå inte räcka till för att förslava andra människor? Eller så är det precis det enda som behövs. Ekonomisk vinning är nog den mest drivande orsaken, religionen användes mer som en rättfärdig vision till att handlingen var Ok. "Vi av den rätta tron, som står Gud nära och är älskade av Honom, vi besitter en själ. Det gör inte de andra..." Således trycktes ett spirande samvete undan och plantagerna kunde fyllas med arbetare som likt oxar kämpade, med vinande piskor över sina huvuden, för att de vackra damerna i slutändan skulle kunna bära sina bomullsklänningar. Frågan är ju ifall inte samma sak händer idag. Vem är det som egentligen ligger bakom dina fantastiska kreationer? Piskorna kanske har bytts ut mot förakt och likgiltighet, men den gör lika stor skada.

Jag vill gärna veta ifall mänsklighetens goda sida kom att grunda sig på en rädsla för att en dag bli dömd. Och är det fortfarande så? Att vi är rädda för ett allseende samhällsöga som ser ifall du är av ondo. Vill du vara god för den goda sakens skull eller för att bli bekräftad och erkänd som en vänlig, godhjärtad och på så sätt mänsklig individ? Skulle du ingripa ifall en person blev brutalt nedslagen på gatan? Några skulle faktiskt göra det. Men många fler skulle luta sig tillbaka i den passiva rollen bland tillfälligt blinda och döva. Och sen skulle de mildra sitt dåliga samvete genom att intala sig själva med att någon annan säkert ingrep, för de var ju själva så upptagna med sitt kaffe, sitt ärende eller helt sonika sin rädsla för att själva bli utsatta.
En gruppering innebär en trygghet, kan inte grupperingen även innebära en styrka och på så sätt en enig kraft? Hälsa på din granne, på personen i kassan och ta inte avstånd. Idag är det lika ovanligt att en främmande person ute på gatan ser dig i ögonen och ler, som att en människa hjälper till vid ett överfall.
Jag hoppas dock att jag har fel.

Jag ska återgå till mitt historiska inferno, men jag fastnade för kvinnosituationen under upplysningstiden och gjorde därför en målning igår kväll.
Chockartat, eller hur?

torsdag 22 april 2010

"Why do you use the old Juju?"


Därför att jag kan.

Tentaångesten ligger och trycker över bröstet. Ändå sitter jag här med en kopp kaffe och vill skriva. Jag fick en enorm inspiration igår kväll, som jag bollade fram och tillbaka med Matko. Han är bra att bolla med och jag hoppas att jag kan göra detsamma för honom. Han skriver, han också. Och han är riktigt duktig.
Men jag tänker vara duktig idag och plugga ordentligt, jag får helt enkelt skriva senare ikväll efter att all historia fastnat.
Den här dagen är genomsyrad av Aprilväder och Aprilhäxor. Jag tittar ut och det ligger snö på marken. Den håller visserligen på att regna bort men jag gillar inte tanken på att snö även skulle kunna falla på valborg. Jag vill ha mitt valborg som förra året, med solsken och ganska stark värme. jag vill kunna känna doften av torr jord och fyrverkeri. Vi brukade fyra av raketer under valborg när jag var liten, jag och pappa. Det var för att skrämma bort häxorna, inte för att fira våren. Jag kommer ihåg att jag även brukade göra det under påsken. För det var då som häxorna var som mest aktiva. De flög över landskapen på sina verktyg, med bolmört under armarna och de skrattade sig fram emot blåkulla. De kunde även lägga besvärjelser över djur och människor. Därför sprang jag runt och satte stålknivar och saxar runt fönster och dörrar på ladugården. Stål skulle tydligen hindra häxorna från att komma in. Jag gjorde små figurer, som skulle skrämma dem på flykt om de närmade sig och jag hägnade in hagen med en egengjord besvärjelse som skulle hålla vargar och björnar borta från fåren. Jag hade hittat skelettdelar från ett djur som jag placerade ut runt om hagen och som jag trodde skulle hjälpa. Det gjorde det också. Vargarna gick omvägar och höll sig borta från hagen. Det var senare under en påsk då jag återigen skulle sätta ut knivar vid ladugården som jag undrade vad jag egentligen höll på med. Kanske hade jag vuxit upp. Eller så kanske jag helt enkelt ville att häxorna skulle komma.
Jag slutade att fyra av raketer och började fira våren istället. Men jag firade den genom att fåren fick lammungar. Jag saknar lammen ibland.

måndag 19 april 2010

Mental späkning under månen


"Du skrattar åt mångubbens benvita glans..." Är det inte då som man blivit galen? Det är bara mentalt instabila människor som på allvar skulle tro att dimman bjuder upp till dans. Det måste vara sorgligt, att det enda som kan tänkas dansa med en är en ångande hägring.
Idag var det en tidig morgon, med kaffe och inlämnande av målningar på GH:s nation. Jag ställer ut under sexdagarna, akvareller. Det är en blandning av nakenhet, dekadens och kanske till och med lite sexuell revolution. Förutom nutida revolutioner läser jag på om tidigare, nämligen den franska. Jag känner mig seg i huvudet. Kolakladdigt och trög. Men det är bara att läsa på och hoppas på att något fastnar, vilket det borde göra i allt det där kladdiga.
Jag målade förresten en vulkan för några veckor sen, och vad fick vi ut av det? Aska. rullande, hostande moln som sabbar flygen. Är varken nöjd med målningen eller askmolnen.
Igår var jag till ateljén och målade och läste lite historia. Anna var där också och gick lös med acrylen. Jag tror att vi båda var i en annan värld och vi försökte uppfatta varandra i denna men det glappade. Jag tror att vi kom ikapp när vi lyssnade på bitterljuv, nostalgisk 90-tals poesi. "Så låt det blåsa, och ge mig vad jag tål." Vi skrattade, och det gör jag fortfarande.
För att återgå till mångalenhet och dans med dimmor så vill jag verkligen skriva i sommar. Jag måste skriva. Nu tycks jag bara skriva då jag egentligen inte får och det kanske är det som triggar mig. Disciplin. En mental späkning får bli min disciplinerande piska.

onsdag 14 april 2010

Oh la la - In french


Det har varit en fin vecka, vilket inneburit allldeles för lite flitigt studerande. Men jag får ta igen det helt enkelt. Idag blir det att koncentrera sig på Europa, Frankrike och Napoleon. Vilket genast för mig till helgens aktivitet. Bio. Vi såg Gainsbourg. Jag tyckte till en början att den var väldigt seg och långdragen. Men den var på sitt sätt vacker. Det gick en rysning längs ryggraden när jag hörde tonerna av "Bonnie et Clyde". Jag undrar hur många cigaretter som röktes under inspelningen. Det var i alla fall tillräckligt många för att jag skulle bli sugen på att röka en själv.
Det var en varm och solig dag igår, vilket resulterade i en fika på stan, Kaffe och glass. Det har varit mörkt och kallt i över ett halvår och det känns som att insidan tinar upp nu när våren är här. Det är först nu efter all snö som man inser att man bor så långt norrut man kan komma, rent kontinentalt. Något annat som jag inser är att jag vill dricka rom och njuta av solen. Men det kommer jag att göra i sommar. Och får vi ingen solig sommar kommer jag ändå att njuta av regnet, av molnen och det gröna gräset. Då kommer jag att teckna under ett regnsmattrande plåttak och dricka rom med is. Vackra tankar.
Jag har målat rödhåriga damer, inspirerad av Gainsbourg. Akvarellen har tagit över. Mina ryska färger dominerar mig helt enkelt.