Midsommar firades i de norrländska skogarna, tillsammans med en bunt goda vänner. Myggen var inte alls lika många som förra året, eller så var de helt enkelt mindre feminina i år. Jag kommer ihåg att för ett år sen var vindarna kallare och flertalet vid middagsbordet bar mössa och handskar. Så var inte fallet i år. Vi grillade och åt mängder med mat och förtärde lika stor del alkohol. Jag måste slå ett slag för Bacardis Torched Cherry, den var inte dum. Goda ölsorter avnjöts med cigarrer och de blå bergen kantades av en rosa solnedgång. Molnen var som tagna ur en oljemålning av Rembrandt. Jag gillar Norrland. Det är inte så att jag vill bo där, men det är mycket känsla där uppe. Dalarna är som ett Norrland i miniatyr. Här i Uppsala kan jag sakna kullarna, skogarna och bergen. Det oändliga, platta landskapet kan trötta ut mig och få mig att vilja springa mot horisonten bara så att jag kan se att det förändras.
Jag sålde en målning idag. St: Sebastian, en beställning som jag jobbat med under kanske lite väl lång tid, men som äntligen blivit klar. Den var svår, men samtidigt en utmaning. Det blev något av en stilla domedag och återhållsam värdighet över den. Jag hoppas att ägaren blir nöjd och att den hittar en bra plats att vila på.
Jag hade lovat mig själv att jag skulle bli duktigare på att skriva i sommar. Men det ser ut som att jag står stilla. Nå, vad är väl ett papper fyllt av text om inte en skildring och återberättelse av en upplevelse, verklig eller diktad. Så jag låter mig uppleva saker så kan pennan få glöda lite senare. Nästa vecka åker jag och Matko till Kroatien. Vi ska dricka päronvodka och låta solen gassa över oss. Vi ska njuta av 1800-tals kurorter och dofta lavendel medan vi shoppar, badar och njuter av sommaren.
