Jag har bytt dalaskogarna mot stadslivet i södern. Men det var skönt att vara hemma. Det var skönt att få ta farväl av en gammal vän och kärleksfull gammelmoster. Det kändes bra att få vara där ända till slutet. Att kunna vara ett stöd. Jag hade ångrat mig så om jag inte hade lämnat Uppsala och litat till instinkten, så det tackar jag för. Det känns bra i hjärtat nu. Visserligen är det ledsamt att inte kunna prata med henne eller hälsa på så som man gjorde. Klampade in och blev bjuden på kaffe av denna färgstarka människa, som stickade strumpor och vantar i alla möjliga och omöjliga färgkombinationer. Som alltid hade svar.
Men jag är glad att det finns andra sätt att prata på. det finns andra dörrar att öppna och jag är glad över insikten att det bara är kroppen, skalet, som är borta.
Vi tände ett ljus på verandan, med en ljusstake som en gång varit min gammelmosters. Jag tände ljuset som snabbt slocknade. Det rykte från veken och allt blev stilla. Sen tändes lågan på nytt, av sig själv, och vindarna blåste hårt. Det var vackert.
Det känns tryggt att veta att vår familjs mest färgfyllda och starkaste person nu vakar över oss.
Jag ska måla idag. Måla ut känslor och färger. Mina små akvareller säljer bra.
