Andetag

Himlen regnar ner. Jag sitter uppkrupen i en fåtölj, i en stuga i urskogen. Jag har äntligen hälsat på Eva, och försöker hålla mig i närheten så mycket som möjligt. Det gör ont när andetagen tynger. Jag försöker måla mina små akvareller till utställningar och försäljning, men jag hade ju en tanke om att sitta på verandan med strålande sol över ansiktet. Istället fick jag iskalla vindar och änglatårar.

Jag hade tänkt besöka skogen rätt mycket. Men jag upptäckte att mina kläder inte direkt är anpassade för regntyngda granar. Det finns visst en naturstig, som jag helt glömt bort, men som blivit upprustad. Jag ska gå den, när det slutat regna.

Här i Dalarna är andarna överallt. De kommer och går, de viskar och är närvarande som aldrig förr. Till och med normalt folk häpnar. Men det är skönt med en stark närvaro. Det är på något sätt en trygghet i svåra tider.