Död åt vädret

Jag kände för att slåss när jag såg att det snöade idag. Igår var solen framme och trots att det blåste lite kallt så kunde man ändå känna en slags vårig förnimmelse i luften. Nu är det bara tunga och gråa moln som ligger tungt över oss. Jag tror de vill kväva oss alla...
Förutom min storslagna ilska mot vädermakterna är det helt okej. Jag väntar på svar från en intervju och håller tummarna. Vi kan alltid hoppas att min eventuella charm bet något. Nu är klockan snart halv fem och skolbarnen börjar ramla in i huset. Det låter nämligen då. Men av någon anledning inte från dem utan från föräldrarna.

Jag har kommit av mig i målandet. Försökte mig på lite oljemåleri häromdagen men det ville sig inte alls. Jag är nog inte så tålmodig. Köpte akvarellpapper igår och det är väl bara att sätta igång och måla innan det bär av till den gamla lägenheten. Ikväll ska vi röja ut det sista.

Det blir en dödskalle idag, pga vädret.

Orange Fever

Jag och Matko åkte till Stockholm igår och besökte en Burleskloppis. Det var som man väntat sig: Varmt, naket och mängder med korsetter, hattar och läder. Vi hittade vulgär tvål och nöjde oss med det.
Jag gillar Stockholm. Vi vandrade runt och tittade på designmöbler, besökte Svenskt Tenn och Nordiska Kompaniet. Vi hittade ett veggoställe som var helt okej och som dessutom bjöd på brownies till efterrätt. Det tackar man ju inte nej till.

Vi fixade lite här hemma också. Införskaffade lite möbler och blommor. Idag tänkte jag måla något till vardagsrummet. Matko föreslog oljigt och orange. Jag tror på det.

Country Noir

Snön ligger i drivor här i Dalarna. Vägarna ligger fria men resten av landet sover djupt under det vita täcket. Berget har ännu inte kallat. Jag tror att det fortfarande sover, trots att dagen varit ljus och solig. Det är så här, närvaron är som störst på våren och på hösten. Under sommaren och vintern slumrar allt i en dvala.
Igår fick jag nybakade bullar av mormor, och idag vankades det älgkött och potatisgratäng. Det är en omsorg och på något sätt en känsla av vyssan lull här i skogen, på ett outtalat och självklart sätt. Alla har vi våra roller att spela.
Förut, när jag var yngre drev jag omkring i skogen som en ensamvarg och manades ut på myren av okända krafter. Bland hjortron och blötmark kände jag en stigande ensamhet men samtidigt en stor frid. Det var viktigt att känna, att man kunde vara själv men att man samtidigt inte var ensam.

Det var längesen jag manades ut på myren. Nu när snön ligger som ett hinder är dess rop inte lika starkt. Varken berget eller myren ropar i kylan. Och jag tror att sammansvetsningen är starkare nu. Blodådrorna har växt samman. Till viss del.

Ikväll ligger mystiken över landet och ölen väntar, efter att ha sett en älg i ögonen.

Diffusa kort och kråkor

Vinden väckte mig. Den har en klagande ton och jag vet att den kommer att försöka leta sig in innanför min jacka när jag går ner på stan. Korten är tysta och diffusa idag. Kanske är de lika rastlösa som jag. Månen och Stjärnan är bara ett virrvarr av drömmar och speglingar.
Kanske ska jag låta bli förmiddagens kaffe. Jag har haft ont i magen i några dagar. Jag skrev igår och jag borde skriva idag också, bara för att hålla känslan levande.

Om man skulle väcka liv i gamla gudar? Jag tänkte ju göra Voodoo-dockor. Ja kanske det. Jaga det mörka på flykt. Jag tror att jag ska försöka hälla tur på flaska, så att den räcker längre.

Av någon anledning tittar jag på Efter Tio, och jag känner avsmak.

Att vandra

Känslan för snö finns inte hos mig, så Fröken Smilla kan behålla den om hon nu finner snö så intressant. Drivorna smälter sakta bort och kylan drar sig tillbaka. Det känns fint.
Det blev mycket vin denna helg. Anna och Karin kom på besök i fredags. Vin och tapas. Det behövdes. Lördagen vigdes åt dekadens och ännu mera vin. Med krigsmålning och dansskor begav vi oss till Wilde. Maja, John och Fred röjde på dansgolvet som inga andra. Det var vackert.
Har en rastlös själ denna dag som akvarellen inte biter på. Det blir att vandra denna dag. Vandra upp och vandra ner tills själen lägger sig till ro i sin gömma.
Mina landskap får liv och färg. De blir bättre och bättre.

Jag måste skriva.

Ge mig vår.

Jag är trött. Det känns som att Baba Yaga har kört över mig med sin flygande mortel. Det blir således kaffe och skriverier idag. Ska dessutom söka mängder med jobb. Det känns som att jag har lagt oljefärgerna på hyllan och bara koncentrerar mig på akvarellerna. Ja, kanske är det så. Jag har försökt mig på en del landskapsmålningar. Jag ska lägga upp dem så småningom.

Vi gick på bio förra veckan och såg Sanctum. Kolossalt dåligt skådespeleri, men man fick känna på ångest och cellskräck.

Och nu vill jag att snön smälter bort. Kung Bore har varit oerhört hård i år. Snön ligger i drivor och vägarna är hala. Ge mig solsken och vår.