Snön ligger i drivor här i Dalarna. Vägarna ligger fria men resten av landet sover djupt under det vita täcket. Berget har ännu inte kallat. Jag tror att det fortfarande sover, trots att dagen varit ljus och solig. Det är så här, närvaron är som störst på våren och på hösten. Under sommaren och vintern slumrar allt i en dvala.
Igår fick jag nybakade bullar av mormor, och idag vankades det älgkött och potatisgratäng. Det är en omsorg och på något sätt en känsla av vyssan lull här i skogen, på ett outtalat och självklart sätt. Alla har vi våra roller att spela.
Förut, när jag var yngre drev jag omkring i skogen som en ensamvarg och manades ut på myren av okända krafter. Bland hjortron och blötmark kände jag en stigande ensamhet men samtidigt en stor frid. Det var viktigt att känna, att man kunde vara själv men att man samtidigt inte var ensam.
Det var längesen jag manades ut på myren. Nu när snön ligger som ett hinder är dess rop inte lika starkt. Varken berget eller myren ropar i kylan. Och jag tror att sammansvetsningen är starkare nu. Blodådrorna har växt samman. Till viss del.
Ikväll ligger mystiken över landet och ölen väntar, efter att ha sett en älg i ögonen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar