Akvarell ute, akvarell inne.

Det är en grå dag, inte nödvändigvis dålig, men grå. Grå snö och blaskiga moln. Det känns skönt att ligga i sängen och vara förkyld och trött, just för att jag hellre är det en sån här dag. När solen kommer tillbaka är kroppen utvilad. Jag dricker te och lyssnar på Nina Simone, det passar just till det där gråa. Helst skulle det regna istället för att snöa. Men det är våt snö som faller. Förhoppningsvis äter den upp allt som ligger på marken. Imorgon ska jag vara sekreterare vid konstjuryn vid Galleri Villavägen Sju. Det ska bli intressant att se hur de bedömer konstverken, och ifall jag håller med eller inte. Jag hoppas jag är betydligt piggare imorgon. Och att jag inte nyser sönder mig, som jag har gjort idag. Näsan har blivit röd, clownig. Inte så där jättecharmigt direkt.

Nina Simone... "Birds flying high, you know how i feel..."
Jag gillar henne.

Jag har fastnat för hus och har försökt att skildra dem i akvarell och det känns som att resultatet blir något helt annat än vad jag tänkt mig. Min kamera bleker bort färgen dessutom. Jävla kamera. Så jag lägger inte upp dem...ännu.

Visioner om skagen och monster

Den sköna våren försvann över en natt. Vädergudarna har blivit galna och fulla av jäkelskap. Det är liksom inte kul längre med all den här snön. Jag vill ha solfyllda dagar med en kaffe vid bryggorna. Jag vill känna doften av jord, damm och asfalt, för det hör till våren. Jag har dessutom blivit förkyld. Det var längesen jag var det. Kurerar mig med ingefärste och citroner. Jag borde öva mer på att måla i akvarell. Helst av allt skulle jag vilja prova på att vara en skagenmålare. Jag skulle vilja sitta i en friggebod vid havet iförd en stor farfarströja och slokhatt. Kanske att jag vid tillfället även skulle röka en cigarill, bara för att få känna den söta tobakslukten och komma i rätt stämning. Ty jag gillar stämning. Det måste finnas en stämning i luften, för det är sådant jag relaterar till. Min nostalgi grundar sig på dofter och känslouttryck. Och jag är ganska nostalgisk av mig. Kanske kommer jag att ta med mig mina ryska akvareller till kroatien och måla av Matko i en glödande solnedgång vid havet? Det låter ju lite sådär halvromantiskt och fint, men jag har aldrig målat av någon förut. Krokimodeller räknas inte. Jag tror att jag ska måla stilleben och landskap, i alla fall till en början. Jag tror det var när jag såg Ragnar Österlunds målningar på Galleri Villavägen sju som jag började se stilleben på ett annat sätt. Han hade en fantastisk teknik. Lekfullt och på något sätt kravlöst, som om han bara samlade ihop vad som fanns i hans närhet och gjorde ett stilleben. Ja, jag har börjat gilla stilleben mer och mer. Och landskap för den delen. Kanske håller monstren i mitt inre på att somna? Somna ja. Kanske har jag kopplat dem och de börjar ligga i dvala. Men jag gillar mina monster. Jag gillar att skapa någon form av skräck och onaturlighet. Men jag kanske kan blanda detta med min vision om skagenmålarna och deras friggebodar. Jag ska skaffa mig en egen friggebod när jag blir äldre och mer bosatt. En friggebod med utsikt över ett hav eller en sjö, eller en hed. Så kan jag leka lite Virginia Woolf blandat med Picasso och skapa kubistiska skildringar av mig, mitt liv och min uppfattning om omvärlden.
Vi säger som så.

Ibland tar kråkorna över

Jag har fönstret öppet. Trafiken rusar fram. Det är bara på natten som det är stilla här utanför. Men då börjar det leva i huset istället. Våra grannar gillar att komma hem, fulla, och spela gitarr och sjunga kl 02:23 ända tills de antingen förlorar medvetandet eller tills vi får nog. Vi brukar vara ganska tålmodiga men när vänliga ord bemöts med irriterande ringningar på dörrklockan mitt i natten och springande, skrattande steg som avlägsnar sig, då vill jag inte vara snäll längre. Då vill jag att Baba Yaga kommer och vrider om deras kroppar och att hennes djävulska tupp hackar på dem tills de får nog och blir snälla igen. Jag hade en tupp en gång. Han var relativt elak, men i dessa dagar har jag skator och kråkor istället. Svartvita varelser som bor utanför mitt fönster. Tjuvaktiga och lömska. Men det gör inget, jag gillar dem. Idag ligger det en doft av lapsang i luften. Rökigheten kommer att bytas ut mot vin till kvällen. Det blir vitt vin, ekologiskt till och med. Jag tänkte gå genom skogen och se ifall kråkorna följer efter.
Det har varit sköna dagar den här veckan, lugna dagar.Björnbärsmojitos och dekadens mitt på blanka dagen. Filmkväll hos Sandra och Lars. Skulpterade i ateljén med Andreas. Vi köpte på oss svartlera och gick loss. Den ursprungliga idén var att bli judiska och skapa golems för att i sinom tid ta över världen. Vi kom i alla fall en bit på vägen, så att säga. Jag övade genom att modellera en torso och en gravid kvinna. Eller snarare den ursprungliga, primitiva bilden av en kvinna... Det blev nog mest en Fruktbarhetsfigurin. Men det var kul att ta upp leran igen. Jag har inte skulpterat sen året på Wik. Mina inspirationskråkor pickar på mig, i tinningen.

Vårpoesi

Det borde vara vår nu. Jag känner det i luften. Ramaskrin och varma regn, det är så det ska vara nu. Jag tänkte lägga upp några dikter, bara för att. Det känns liksom som att det är en tid av poesi så här när det blir varmare och jag är dålig på att faktiskt göra något utav mina dikter. Så jag lägger upp dem här. Jag tror att det är en tribut till våren och känslorna som spirar.

En ljudande lycka
Med vallmodoft och solskenshy
Tillsammans
I en evig vår


En ofullständig kyss
blommar ut i vårvrede
När skriet har lagt sig
och ekot tonat bort


Nyskalat och plommonsött
Så där skört och fint
Som sakta växer och förökas
mognar
och ger liv


Det är när vattendropparna samlas och knopparna brister
Det är under den pinande njutningen av en fullkomlig orgasm
Vid sidan av euforin
Och bakom ridån av glasklara skratt


Det du ser i mina ögon är evighet
Din evighet
För så länge du väljer att fortsätta existera
och tills världen slutar andas
Finns jag kvar