The pride of Eden

Molnen rullar in över landet. Somliga ser det som en lättnad, andra ser det som det värsta otänkbara. Som om Domedagen är nära och änglarna kallar till strid. Jag tror dock att vi genomlevt oändligt många domedagar genom tiderna.
Jag dricker halvblaskigt kaffe, lyssnar på Lady Gaga och har faktiskt varit husmoderligt duktig genom att tvätta min och killens semestertvätt. Jag vet, den har legat nedpackad i väskan i två dagar, men det tog liksom emot att öppna dragkedjan och känna Kroatiens mindre smickrande dofter i form av havsvatten, svett och kvalmig lavendel.
Ikväll blir det inflyttningsfest och födelsedagspartaj hos Angelina. Jag tänker nog mixa ihop lite drink på körsbärssprit och allehanda virke som kan tänkas fungera.
Nästa vecka blir det att bege sig mot Dalarna. Jag känner att kurbitsen kallar och fötterna skriker efter träskor och kroppen längtar efter en gedigen skinnväst. Kanske inte helt sant, men det ska bli kul att träffa nära och kära, dricka alldeles för dyr öl och njuta av skogen lite. Fan vad vi åker, Matko och jag. Det är nästan så man inte hinner andas. Jo jag vet, I-landsproblem, men något problem ska man väl ändå ha. kan jag inte klaga på dåligt dricksvatten och landminor så kan jag väl i alla fall klaga på vädret och att tiden rusar fram. För det gör den verkligen, men det betyder väl bara att allt är bra.
Sen var det ju det här med Pride. Klart man ska dit, gå i paraden och stolt visa att man är en homosexuell man och jubla och skrika och allt sånt där. Men jag tycker nog att det är bättre om man är stolt mer än en vecka om året. Jag ser män som håller varandra i handen på gatorna under Pride-veckan, men sen då?
Tänk om det hade varit annorlunda med Eva och Adam. Tänk om båda hade varit bisexuella eller homosexuella och tänk om de hade huggit huvudet av den där förbannade ormen. Det gjorde vi när vi hade snokar och ormar i vår trädgård. Kanske gillade de inte ens äpplen utan lät maskarna kräla runt i den där fantastiska frukten. Tänk om de ignorerade varandra, åt sig mätta på apelsiner och bananer och fann ett annat liv.

Fab in Balkan

Ganska nyligen hemkommen från Kroatien. Jag och Matko åkte den 7:e Juli, på min mammas födelsedag, för att på kvällen landa i Zadar. Vårt plan blev dock försenat eftersom någon hade bestämt sig för att skicka iväg sitt bagage men utan att själv hoppa på planet. Tänk er vilka frustrerande och högröda ansikten som växte fram bland passagerarna. "Neej, vi måste fram, vi missar fotbollen!"
Väl framme i Zadar missade vi första bussen mot Rijeka, vilket ledde till att vi fick ta nattbussen istället. Efter några öl och fyra timmar med Kroatisk buss som slingrade sig fram längs små kustvägar kom vi fram till Matkos hemstad kl 04:10. Vi blev upplockade i en skum Cabriolet och inackorderade i en lägenhet som låg uppe bland bergen. Bra läge med 10 min med buss in till centrum.
Första dagarna utforskade vi Rijeka och försökte mest ta det lugnt och njuta av staden. Vilket inte var så svårt eftersom det är en mycket vacker stad, gammal och full av liv. Katter solade sig på murarna och gömde sig bland träden. Klottriga husväggar tornade upp sig bredvid förstklassig arkitektur och vacker, konstnärlig grafitti prydde många fasader. Jag hittade även en stigmatisk Sfinx som jag genast blev vän med.
Grannorten Opatija var ett paradis. Den var väldigt turistinfluerad, men inte på ett dåligt vis. Det var mer som att Kroatien öppnade sig och gav av sig själv utan att snikna turister roffade åt sig allt som de kunde komma över. Det var en lugn och avslappnad plats. Det var i Opatija som jag åt en vansinnesgod njoki med tryffel. Bara det är värt att åka tillbaka för.
Vi blev även hembjudna till Matkos moster som bjöd på en kalasmåltid. Rätt efter rätt och två efterrätter och en hel del vin uppenbarade sig och förtärdes. Vi rullade hem. Hon bjöd även på kroatisk kultur i form av sång och musik. Det var riktigt trevligt! Dessutom gav hon mig en makeover i form av kläder och blingbling!
Förutom att äta, dricka massa Kroatisk öl och rakija och titta på staden så badade vi även en hel del. klippstränder och undangömda badplatser var det som gällde!
Jag skulle nog kunna tänka mig en villa i Kroatien, sen när man blir rik och lagom berömd.

Gröna tankar

Jag och Matko tog en tripp till Stockholm igår för att hälsa på Thomas och fika ute i solen. Men eftersom det var vansinnesvarmt ute bestämde vi oss för att inte bara fika utan även dricka öl.Jag gillar att man alltid kan använda vädret som ursäkt för att få dricka. Efter att ha gått gata upp och gata ner och slingrat oss runt södermalm hittade vi en lugn oas i en park som inte var överbelamrad av folk. Helt ok öl och lugn stämning, trots en del småbarnsfamiljer med snoriga ungar.
Trots att jag gillar Uppsala, väldigt mycket, så vill jag nog försöka att bo i Stockholm en vacker dag. Jag skulle nog vilja prova på att bo lite överallt, men första stopp blir förhoppningsvis Stockholm. Om några år. Jag ska pumpa ut allt det vackra ur Uppsala först, låta det växa som blommor och sen skörda när det är som vackrast. Det betyder ju inte att man inte kan sätta nya frön liksom.
Nu i sommar läser jag "Målaren på Moulin Rouge" av Pierre LaMure. Den handlar om Toulouse-Lautrec's bohemiska tillvaro i Paris och då framförallt på den röda och ytterst syndiga bordellen. Toulouse-Lautrec skapade banbrytande och vågade affischer som fick Parisborna att tappa andan, framförallt de mest konservativa. Jag undrar om man idag som konstnär kan vara särskilt banbrytande då det mesta redan gjorts. Naturligtvis finns det nya saker att utforska, men frågan är om det väcker så stor sensation. Blir vi förbluffade idag? Jag tror vi trubbats av en del. Jag försöker främst skapa verk som jag själv tycker är vackra.På ett eller annat sätt. Jag vill kunna njuta av ett motiv och känna att det finns skönhet i bilden, oavsett vad det är som skildras.
Ibland får jag lust att införskaffa en absinthfontän och klä mig i fingervantar och målarrock och sammanfoga mina vänner i ateljén och låtsas att vi är bohemiska till den vildaste grad att vårt intellektuella överjag skapar en ny bloomsbury grupp som får den gamla att vända sig graven med en djup suck.
En vacker dag.

Vanity

Jag ligger halvt utslagen på soffan medan mannen lagar Dalmatisk måltid för två. Av någon outgrundlig anledning har jag magvärk. Jag skyller på värmen. Det är egentligen en mycket efterlängtad värme som breder ut sig, men just nu är svalka att föredra. Svalkan kommer från en nyinköpt bordsfläkt som måste vara något av det mest fantastiska människan uppfunnit. Visserligen vore väl ett par halvnakna, palmbladsviftande slavar att föredra men nu lever vi inte i romarriket, vilket jag till viss del gläds över. Den Dalmatiska måltiden består av en potatisrätt med spenat och lök och vegetariska cevapcici. Mycket gott!
Om några dagar åker vi till Kroatien, äntligen. Det ska bli skönt att komma hemifrån för en vecka och se något nytt. Jag ska ta med mig akvarellerna och försöka fånga bergen och havet.
Mannen diskar medan jag ligger här, det känns inte helt rättvist. Vi har druckit te och tittat på film, "The Countess" som handlade om Erzebeth Bathory och hur hennes fåfänga drev henne till att mörda unga, kvinnliga oskulder för att bada i deras blod. Detta för att hennes fantasier inbillade henne att hon blev yngre och vackrare av detta. Det var en bra film, och jag både sympatiserade med henne och fascinerades av det råa och kalla i hennes agerande. Samtidigt förbluffas man över hennes sadistiska drag utan någon helst medkänsla för sina offer. Om vi nu ska tro på historien och myterna runt henne. Kvinnor med makt och rikedomar var och är ett hot för somliga män.
Jag gjorde ett verk för några dagar sen som jag gav namnet "Vanity". Kanske hade Erzebeth något med det att göra.