Höstluft

Jag fyllde år och helt plötsligt blev det höst. Det brukar bli så. Ett tjockt, ulligt täcke har brett ut sig över himmelen. Stålgrått blandat med vita rispor. Det är alltså en transformation på gång. En övergång. Allt förvandlas. Trädens löv skiftar färg, så som de gör varje år. Det är inget nytt och även vi genomgår transformationer, både till det inre och det yttre. Ändå så känner man något i kroppen när någon av de fyra årstiderna knackar på dörren. Jag gillar hösten. Luften blir klarare och på något sätt vilar kroppen upp sig efter sommarens bravader.
Matko har gjort en häxblandning av te åt mig medan jag ligger i soffan och skriver. Vi hälsade på Andreas idag och gav honom lite digitalt smågodis. på lördag blir det kräftskiva hos Matte och Johan. Jag funderar på att faktiskt äta kräftor och sen komma på om det finns vegetariska kräftdjur som Matko kan äta. Antagligen inte, så det blir att i alla fall göra en paj. Galleriet ringde och bad mig jobba. Jag har inte varit där på hela sommaren, vilket känns trist, för jag gillar stället. Jag får hoppas att allt går vägen så jag kan ha något liknande själv framöver. Det vore fan fint.
Igår drack jag mitt ryska karavan-te och målade, mitt i natten. Jag hade en tanke att försöka porträttera William Blakes skapelse, kvinnan som iklädde sig solen. Men jag tror snarare att min version blir om kvinnan som avklädde sig och blottade solen.
Det är fantastiskt vad nätterna fylls av liv nu när man inte har någon skola eller jobb för tillfället. Det blir en förändring om några dagar. Men det ska bli skönt, lite rutiner och lite arbete som gör att man känner att man faktiskt gör något nyttigt. Måleriet har ju visserligen varit mitt levebröd i sommar men det är inte samma sak. Tyvärr.
Jag tror dock att jag kommer att måla i natt igen. Mina blåa figurer vill träda fram.

Färgfyllda drömmar

Vi är inflyttade. Egentligen flyttade vi in för en vecka sen, men det är först nu man kan slappna av och känna sig som hemma. Vi har städat och packat upp, nästan allt... Vi har ett sovrum som tyvärr är belamrat med kartonger. Vi har gjort den där obligatoriska trippen till IKEA, för att inhandla basgrejer till köket. Det blev bra.
Jag kom på mig själv idag med att jag inte lagt några kort på väldigt länge. Jag tror inte jag behöver lägga några kort. Det finns liksom inga dimmor som behöver skingras.
Igår var vi på bio, ett gäng, och såg "Inception". Jag vet inte vad jag tyckte om den. Den var... sevärd och snyggt gjord. Men jag kände att jag behövde lite mer information om vad som hände och hur det kunde hända. Man gillar ju drömmar.
En vacker dag ska mina drömmar bli så där lagom besannade. Ja, bara så där lagom så att man är nöjd med sig själv men samtidigt har ett mål att se fram emot. Det behöver inte vara något stort mål och man får ha flera mål. Jag tycker att målen ska kunna klaras av, men att det finns nya bortanför.
det kliar i fingrarna efter att få måla. Måla i olja. Jag vill måla lite som Siri Derkert idag. Hennes tunga, kubistiska målningar har alltid varit en stor favorit hos mig. De gråskaliga och melankoliska färgerna väcker upp något i själen.
Kanske ska jag gå ner på stan och köpa duk att måla på. kanske ska jag måla små porträtt. Jag har haft det i tankarna ända sen Kroatienresan.
Jag gjorde en målning till mammas 50-årsdag. Två färgfyllda hästar som rör vid varandra. Det blev mängder med färgkombinationer, för jag tyckte att det på något sätt skulle vara grunden i målningens budskap. Att livet är fyllt av färg. Hästarna är en slags förnimmelse av en uråldrig kraft, modersinstinkt och det faktum att vi hade en hel del hästar när jag var barn. Det är en hyllning till den tiden, på något sätt.

Totem och folkmusik

Det är väl helt fantastiskt att när man har som mest att göra så kommer all inspiration på en och samma gång. Jag sitter i ett kalt rum, med sängen isärplockad och lådor staplade på varandra. Jag flyttar, med Matko. Det blir ett äventyr och jag känner att mina stressdemoner sliter i huden och biter i min mage. Men det gör ingenting, för det kommer att bli hur bra som helst. Att bo tillsammans och att ha något eget. Och att inte behöva trampa varandra på tårna i ett litet rum i en studentlägenhet. Jag fyller år på fredag, vilket jag nästintill inte ens har övervägt. 24 år. Fan vad den där ålderslinjen sakta men säkert stiger uppåt. Men det är väl det vi gör, samlar på oss år och lägger dem i en ryggsäck som vi bär runt på. Den är inte så tung, den där ryggsäcken. Än så länge. Jag lyssnar på neo-folkmusik och får så klart en sån där bombinspiration som jag inte vet vart jag ska göra av. Jag borde skriva ner det, men så länge jag har musiken igång så är det levande, inom mig.

"Jag ser, jag ser, på dina snövita bröst, att dom ej har varit någon småbarnatröst."

Min fiktiva by ute i skogen fylls med karaktärer i detta nuet. Snart, ska jag skriva ner allt. Jag ska skriva berättelsen, för det är det minsta jag kan göra åt mina påhittade figurer.
Mina totemhuvuden utvecklas och blir färgade.

Skogsnostalgi och fuktig jord

Jag har varit en dålig skrivare. men jag skyller på sommarlov och allehanda aktiviteter. Vi åkte uppåt landet, till Dalarna, för några veckor sedan. Det var dags att visa Matko vart man vuxit upp och tillbringat nästan 19 år av sitt liv. Och jag måste säga att man verkligen hunnit med mycket på de åren. Även om hela min verklighet i stort sätt kretsade kring den där lilla byn vid Västerdalälven så har jag varit med om många äventyr. Det har vi alla där borta. Just nu har jag tagit en paus i mitt packande och sitter här med en kopp kaffe och lyssnar på Garmarna. Det var länge sen jag lyssnade på dem. Jag kan bara säga att Emma Härdelin är makalös. Hon gick visst på viskurs vid folkhögskolan i Malung. Och det var så jag kom att tänka på min vän Linnea, som också gått där. Jag kommer ihåg en sommarnatt då vi var unga (och oskyldiga, tänkte jag säga, men det var vi verkligen inte) och vi stod ute på trappan i mörkret och pratade om allt och inget, och plötsligt säger Linnea att hon måste få ur sig sång. Så hon kular. Mitt i natten, och det var vackert. Jag kommer ihåg hur hon ville bo upp vid fäbodarna på sommaren, vilket hon även gjorde några gånger. Linnea är en sådan där jordisk människa, fylld av skogen. Vargamoder.
När jag var hemma sist så kom många minnen över mig. Dalarna om sommaren är vackert. Doften av skogen och marken. Känslan att stå på en myr och mörkret börjar lägga sig, det är en stark känsla. När vi åkte därifrån, jag och Matko, så kände jag faktiskt att det var lite sorgligt. Jag vet inte, man kanske återvänder en dag.