Jag har varit en dålig skrivare. men jag skyller på sommarlov och allehanda aktiviteter. Vi åkte uppåt landet, till Dalarna, för några veckor sedan. Det var dags att visa Matko vart man vuxit upp och tillbringat nästan 19 år av sitt liv. Och jag måste säga att man verkligen hunnit med mycket på de åren. Även om hela min verklighet i stort sätt kretsade kring den där lilla byn vid Västerdalälven så har jag varit med om många äventyr. Det har vi alla där borta. Just nu har jag tagit en paus i mitt packande och sitter här med en kopp kaffe och lyssnar på Garmarna. Det var länge sen jag lyssnade på dem. Jag kan bara säga att Emma Härdelin är makalös. Hon gick visst på viskurs vid folkhögskolan i Malung. Och det var så jag kom att tänka på min vän Linnea, som också gått där. Jag kommer ihåg en sommarnatt då vi var unga (och oskyldiga, tänkte jag säga, men det var vi verkligen inte) och vi stod ute på trappan i mörkret och pratade om allt och inget, och plötsligt säger Linnea att hon måste få ur sig sång. Så hon kular. Mitt i natten, och det var vackert. Jag kommer ihåg hur hon ville bo upp vid fäbodarna på sommaren, vilket hon även gjorde några gånger. Linnea är en sådan där jordisk människa, fylld av skogen. Vargamoder.
När jag var hemma sist så kom många minnen över mig. Dalarna om sommaren är vackert. Doften av skogen och marken. Känslan att stå på en myr och mörkret börjar lägga sig, det är en stark känsla. När vi åkte därifrån, jag och Matko, så kände jag faktiskt att det var lite sorgligt. Jag vet inte, man kanske återvänder en dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar