Det var skönt att vara hemma i Dalarna en sväng. Regn blandat med sol. Jag tog aldrig någon promenad bland bergen, men jag fick ändå energi. Jag vandrade runt på kyrkogården, hälsade på gammelmormors grav och allt var sig likt. Korna betade i hagen, himlen var koboltblå och fältet såg ut som i en tavla av självaste Van Gogh.
Det är den där förändringens vind som sveper fram. Den tar sig in överallt, in genom minsta spricka och gömma. Men det är väl genom denna vind som vi lär oss att se framåt. Samtidigt som man blickar tillbaka och rycker upp minnen och händelser. Det var fest hemma i byn. Och när det är fest så dansar andarna med, det vet vi alla. Jag slungade ut en tanke om släktband och stark gemenskap. Andarna lyssnade och jag fann en tråd som jag inte vetat om tidigare. Det är bara att fläta in tråden i bandet och le.
Jag har ställt fram oljefärger och duk. men av någon anledning får jag ingen längtan till att ta upp färgerna. Jag har dock tecknat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar