Ett mentalt inferno

Det känns som att jag faller genom ett historiskt inferno. Ett inferno som kantas av nationsstrider och en upplysning som inkluderar häxbränningar och tron på att kvinnans sanna gestalt hör naturen till och är således otyglad. Jag har svårt att förstå hur en vetenskaplig revolution samtidigt bidrar till en masshysteri som innefattar religiös fanatism och övertro. Samtidigt antar jag att den kyrkliga makten gjorde allt för att kuva massan i en tid då reformation och förändring rådde. Om man sen kan vinna på att fälla sin medmänniska så blir situationen betydligt mer, ska vi säga legitim? Den enes död, den andres bröd. Men kan man säga detsamma vad det gäller slavhandlen under expansionstiden? Girighet och religiös övertygelse kan väl ändå inte räcka till för att förslava andra människor? Eller så är det precis det enda som behövs. Ekonomisk vinning är nog den mest drivande orsaken, religionen användes mer som en rättfärdig vision till att handlingen var Ok. "Vi av den rätta tron, som står Gud nära och är älskade av Honom, vi besitter en själ. Det gör inte de andra..." Således trycktes ett spirande samvete undan och plantagerna kunde fyllas med arbetare som likt oxar kämpade, med vinande piskor över sina huvuden, för att de vackra damerna i slutändan skulle kunna bära sina bomullsklänningar. Frågan är ju ifall inte samma sak händer idag. Vem är det som egentligen ligger bakom dina fantastiska kreationer? Piskorna kanske har bytts ut mot förakt och likgiltighet, men den gör lika stor skada.

Jag vill gärna veta ifall mänsklighetens goda sida kom att grunda sig på en rädsla för att en dag bli dömd. Och är det fortfarande så? Att vi är rädda för ett allseende samhällsöga som ser ifall du är av ondo. Vill du vara god för den goda sakens skull eller för att bli bekräftad och erkänd som en vänlig, godhjärtad och på så sätt mänsklig individ? Skulle du ingripa ifall en person blev brutalt nedslagen på gatan? Några skulle faktiskt göra det. Men många fler skulle luta sig tillbaka i den passiva rollen bland tillfälligt blinda och döva. Och sen skulle de mildra sitt dåliga samvete genom att intala sig själva med att någon annan säkert ingrep, för de var ju själva så upptagna med sitt kaffe, sitt ärende eller helt sonika sin rädsla för att själva bli utsatta.
En gruppering innebär en trygghet, kan inte grupperingen även innebära en styrka och på så sätt en enig kraft? Hälsa på din granne, på personen i kassan och ta inte avstånd. Idag är det lika ovanligt att en främmande person ute på gatan ser dig i ögonen och ler, som att en människa hjälper till vid ett överfall.
Jag hoppas dock att jag har fel.

Jag ska återgå till mitt historiska inferno, men jag fastnade för kvinnosituationen under upplysningstiden och gjorde därför en målning igår kväll.
Chockartat, eller hur?

"Why do you use the old Juju?"

Därför att jag kan.

Tentaångesten ligger och trycker över bröstet. Ändå sitter jag här med en kopp kaffe och vill skriva. Jag fick en enorm inspiration igår kväll, som jag bollade fram och tillbaka med Matko. Han är bra att bolla med och jag hoppas att jag kan göra detsamma för honom. Han skriver, han också. Och han är riktigt duktig.
Men jag tänker vara duktig idag och plugga ordentligt, jag får helt enkelt skriva senare ikväll efter att all historia fastnat.
Den här dagen är genomsyrad av Aprilväder och Aprilhäxor. Jag tittar ut och det ligger snö på marken. Den håller visserligen på att regna bort men jag gillar inte tanken på att snö även skulle kunna falla på valborg. Jag vill ha mitt valborg som förra året, med solsken och ganska stark värme. jag vill kunna känna doften av torr jord och fyrverkeri. Vi brukade fyra av raketer under valborg när jag var liten, jag och pappa. Det var för att skrämma bort häxorna, inte för att fira våren. Jag kommer ihåg att jag även brukade göra det under påsken. För det var då som häxorna var som mest aktiva. De flög över landskapen på sina verktyg, med bolmört under armarna och de skrattade sig fram emot blåkulla. De kunde även lägga besvärjelser över djur och människor. Därför sprang jag runt och satte stålknivar och saxar runt fönster och dörrar på ladugården. Stål skulle tydligen hindra häxorna från att komma in. Jag gjorde små figurer, som skulle skrämma dem på flykt om de närmade sig och jag hägnade in hagen med en egengjord besvärjelse som skulle hålla vargar och björnar borta från fåren. Jag hade hittat skelettdelar från ett djur som jag placerade ut runt om hagen och som jag trodde skulle hjälpa. Det gjorde det också. Vargarna gick omvägar och höll sig borta från hagen. Det var senare under en påsk då jag återigen skulle sätta ut knivar vid ladugården som jag undrade vad jag egentligen höll på med. Kanske hade jag vuxit upp. Eller så kanske jag helt enkelt ville att häxorna skulle komma.
Jag slutade att fyra av raketer och började fira våren istället. Men jag firade den genom att fåren fick lammungar. Jag saknar lammen ibland.

Mental späkning under månen

"Du skrattar åt mångubbens benvita glans..." Är det inte då som man blivit galen? Det är bara mentalt instabila människor som på allvar skulle tro att dimman bjuder upp till dans. Det måste vara sorgligt, att det enda som kan tänkas dansa med en är en ångande hägring.
Idag var det en tidig morgon, med kaffe och inlämnande av målningar på GH:s nation. Jag ställer ut under sexdagarna, akvareller. Det är en blandning av nakenhet, dekadens och kanske till och med lite sexuell revolution. Förutom nutida revolutioner läser jag på om tidigare, nämligen den franska. Jag känner mig seg i huvudet. Kolakladdigt och trög. Men det är bara att läsa på och hoppas på att något fastnar, vilket det borde göra i allt det där kladdiga.
Jag målade förresten en vulkan för några veckor sen, och vad fick vi ut av det? Aska. rullande, hostande moln som sabbar flygen. Är varken nöjd med målningen eller askmolnen.
Igår var jag till ateljén och målade och läste lite historia. Anna var där också och gick lös med acrylen. Jag tror att vi båda var i en annan värld och vi försökte uppfatta varandra i denna men det glappade. Jag tror att vi kom ikapp när vi lyssnade på bitterljuv, nostalgisk 90-tals poesi. "Så låt det blåsa, och ge mig vad jag tål." Vi skrattade, och det gör jag fortfarande.
För att återgå till mångalenhet och dans med dimmor så vill jag verkligen skriva i sommar. Jag måste skriva. Nu tycks jag bara skriva då jag egentligen inte får och det kanske är det som triggar mig. Disciplin. En mental späkning får bli min disciplinerande piska.

Oh la la - In french

Det har varit en fin vecka, vilket inneburit allldeles för lite flitigt studerande. Men jag får ta igen det helt enkelt. Idag blir det att koncentrera sig på Europa, Frankrike och Napoleon. Vilket genast för mig till helgens aktivitet. Bio. Vi såg Gainsbourg. Jag tyckte till en början att den var väldigt seg och långdragen. Men den var på sitt sätt vacker. Det gick en rysning längs ryggraden när jag hörde tonerna av "Bonnie et Clyde". Jag undrar hur många cigaretter som röktes under inspelningen. Det var i alla fall tillräckligt många för att jag skulle bli sugen på att röka en själv.
Det var en varm och solig dag igår, vilket resulterade i en fika på stan, Kaffe och glass. Det har varit mörkt och kallt i över ett halvår och det känns som att insidan tinar upp nu när våren är här. Det är först nu efter all snö som man inser att man bor så långt norrut man kan komma, rent kontinentalt. Något annat som jag inser är att jag vill dricka rom och njuta av solen. Men det kommer jag att göra i sommar. Och får vi ingen solig sommar kommer jag ändå att njuta av regnet, av molnen och det gröna gräset. Då kommer jag att teckna under ett regnsmattrande plåttak och dricka rom med is. Vackra tankar.
Jag har målat rödhåriga damer, inspirerad av Gainsbourg. Akvarellen har tagit över. Mina ryska färger dominerar mig helt enkelt.

Vin och höstacksblues

Det ligger en känsla i luften. En känsla som bäst kan förknippas med ljudet av knastrande LP:skivor en sömndrucken kväll. Vinet flödar, och har så gjort de senaste dagarna. Idag sken solen och berget lyste bortom skogen. Det var en fridfull dag, utan stress eller en skenande puls. Om jag går ut nu på verandan kommer luften att vara stilla och det enda som hörs i tystnaden är hästarna på andra sidan älven och de resterande djur som smyger omkring. Den tandlösa räven håller sig till berget men rådjuren brukar komma under natten. De tar sig fram bland husen, som skuggor. Det finns många skuggor här i skogen. Gamla minnen, sepiafärgade och dammfyllda. Det är skönt att hälla upp ett glas vin, lyssna på musik och låta minnena glida förbi. Jag sitter i en skinnfåtölj med sidobordet belamrat av mina akvareller, papper, penslar och vinglaset. Jag har målat berg och rödblåa porträtt utan någon sann identitet. Det behövs liksom inte och en dag kanske de blir förändrade, sepiafärgade som mina minnen. De förvandlas till hemligheter. På något sätt finner jag en stor tröst i det. Att de förmodligen lever vidare längre än vad jag gör. Nu ska jag dricka mer vin och vara lantligt dekadent. Det är nämligen kul att vara dekadent på landet också. Det är lite mer burdus filosofi och höstackar här.

Bortom skogen

Jag hade en vision om att måla och vila här hemma i skogen. Jag tänkte dessutom läsa en hel del, historia. Det regnar ute. Inte så där lugnt och stilla utan med en rå medvetenhet som gör att det känns som att gudarna där uppe är trötta på oss. Jävla gudar. Jag sitter i ett hus vid skogens utkant. Jag har inte skymtat så många häxor, dock mängder med djur. Katter, hundar och korpar. Jag sov i en soffa inatt, tillsammans med kelsjuka whippethundar.
Just i detta tillfället bakar pappa bagels och jag penslar och pryder dem med sesamfrön. Till kvällen ska vi fira påsken med laxmiddag och vitt vin. Det känns helt okej. Jag tror jag vill sluta mig inåt lite, gå i skogen och titta på vattnet. Titta ner i det där mörka och falla bakåt in i sig själv. Det behövs ibland. Jag gick mycket i skogen förr. Under högstadiet och gymnasietiden gick jag i timmar, försvann. Då hade jag en trogen följeslagare, en byracka. En blandning av Boxer och Border Collie. Hon dog i somras.
Jag tänker gå upp mot berget, om vägen tillåter. Kanske ska jag ta med skissblocket och fånga känslan. Det är något med den skogen och det berget. Jag har gått där så många gånger, och jag får en förnimmelsekänsla om en stark medvetenhet. Jag får inspiration där. Det är det enda stället där jag känner att naturen tittar tillbaka på en. Det var där, uppe på berget, som jag hittade resterna av en död räv. Jag tog en tand av den, som jag fortfarande har kvar. Så någonstans på berget spökar en tandlös räv. Vi får se om vi springer på varandra.