Det känns som att jag faller genom ett historiskt inferno. Ett inferno som kantas av nationsstrider och en upplysning som inkluderar häxbränningar och tron på att kvinnans sanna gestalt hör naturen till och är således otyglad. Jag har svårt att förstå hur en vetenskaplig revolution samtidigt bidrar till en masshysteri som innefattar religiös fanatism och övertro. Samtidigt antar jag att den kyrkliga makten gjorde allt för att kuva massan i en tid då reformation och förändring rådde. Om man sen kan vinna på att fälla sin medmänniska så blir situationen betydligt mer, ska vi säga legitim? Den enes död, den andres bröd. Men kan man säga detsamma vad det gäller slavhandlen under expansionstiden? Girighet och religiös övertygelse kan väl ändå inte räcka till för att förslava andra människor? Eller så är det precis det enda som behövs. Ekonomisk vinning är nog den mest drivande orsaken, religionen användes mer som en rättfärdig vision till att handlingen var Ok. "Vi av den rätta tron, som står Gud nära och är älskade av Honom, vi besitter en själ. Det gör inte de andra..." Således trycktes ett spirande samvete undan och plantagerna kunde fyllas med arbetare som likt oxar kämpade, med vinande piskor över sina huvuden, för att de vackra damerna i slutändan skulle kunna bära sina bomullsklänningar. Frågan är ju ifall inte samma sak händer idag. Vem är det som egentligen ligger bakom dina fantastiska kreationer? Piskorna kanske har bytts ut mot förakt och likgiltighet, men den gör lika stor skada.
Jag vill gärna veta ifall mänsklighetens goda sida kom att grunda sig på en rädsla för att en dag bli dömd. Och är det fortfarande så? Att vi är rädda för ett allseende samhällsöga som ser ifall du är av ondo. Vill du vara god för den goda sakens skull eller för att bli bekräftad och erkänd som en vänlig, godhjärtad och på så sätt mänsklig individ? Skulle du ingripa ifall en person blev brutalt nedslagen på gatan? Några skulle faktiskt göra det. Men många fler skulle luta sig tillbaka i den passiva rollen bland tillfälligt blinda och döva. Och sen skulle de mildra sitt dåliga samvete genom att intala sig själva med att någon annan säkert ingrep, för de var ju själva så upptagna med sitt kaffe, sitt ärende eller helt sonika sin rädsla för att själva bli utsatta.
En gruppering innebär en trygghet, kan inte grupperingen även innebära en styrka och på så sätt en enig kraft? Hälsa på din granne, på personen i kassan och ta inte avstånd. Idag är det lika ovanligt att en främmande person ute på gatan ser dig i ögonen och ler, som att en människa hjälper till vid ett överfall.
Jag hoppas dock att jag har fel.
Jag ska återgå till mitt historiska inferno, men jag fastnade för kvinnosituationen under upplysningstiden och gjorde därför en målning igår kväll.
Chockartat, eller hur?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar