"Du skrattar åt mångubbens benvita glans..." Är det inte då som man blivit galen? Det är bara mentalt instabila människor som på allvar skulle tro att dimman bjuder upp till dans. Det måste vara sorgligt, att det enda som kan tänkas dansa med en är en ångande hägring.
Idag var det en tidig morgon, med kaffe och inlämnande av målningar på GH:s nation. Jag ställer ut under sexdagarna, akvareller. Det är en blandning av nakenhet, dekadens och kanske till och med lite sexuell revolution. Förutom nutida revolutioner läser jag på om tidigare, nämligen den franska. Jag känner mig seg i huvudet. Kolakladdigt och trög. Men det är bara att läsa på och hoppas på att något fastnar, vilket det borde göra i allt det där kladdiga.
Jag målade förresten en vulkan för några veckor sen, och vad fick vi ut av det? Aska. rullande, hostande moln som sabbar flygen. Är varken nöjd med målningen eller askmolnen.
Igår var jag till ateljén och målade och läste lite historia. Anna var där också och gick lös med acrylen. Jag tror att vi båda var i en annan värld och vi försökte uppfatta varandra i denna men det glappade. Jag tror att vi kom ikapp när vi lyssnade på bitterljuv, nostalgisk 90-tals poesi. "Så låt det blåsa, och ge mig vad jag tål." Vi skrattade, och det gör jag fortfarande.
För att återgå till mångalenhet och dans med dimmor så vill jag verkligen skriva i sommar. Jag måste skriva. Nu tycks jag bara skriva då jag egentligen inte får och det kanske är det som triggar mig. Disciplin. En mental späkning får bli min disciplinerande piska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar