Oljefärgen är som kräm. En fet, glad kräm som väntar på att få användas. Det kliar i fingrarna, men jag orkar inte måla efter jobbet. Det är för mycket. Jag skulle visserligen bara kunna grunda en duk och skissa lite. Ja kanske.
Imorse, när jag gick till jobbet, sprang jag på en gammal Yttermalungsbo. Hade jag varit fem minuter sen så hade vi inte mötts. Sådant känns lite virrigt. Hur kommer det sig att vi lyckas springa på varandra bara så där? Och då börjar jag tänka, hur många gånger missar man de man känner, bara för att man är någon minut före eller efter?
Sen kom jag att tänka på det där fenomenet att hålla den man älskar i handen. Jag känner inte så många homosexuella par, men de jag känner håller inte varandra i handen ute på stan. Det gör inte jag och Matko heller. Är det för att vi inte behöver bevisa för andra att vi är tillsammans, eller är det för utsattheten och blickarna som man väljer att avstå? En heterosexuell person sa att man ska våga vara den man är och skita fullständigt i vad andra tycker. Jag håller med, men en heterosexuell person har inte upplevt vilket provokativt agerande det är när två personer av samma kön håller handen. Jag tycker egentligen inte att det är så viktigt med offentlig handhållning. Men man kanske bara skulle orka med det, för att själv få se lika många homo- som heterosexuella, om man nu ska tvingas se på såna där offentliga handhållningar.
Det är underligt att två sammanfogande händer är det mest oskyldiga, samtidigt som det är det mest intima beviset på en relationen mellan två personer. Håller man någon i handen så öppnas hela hjärtats innehåll för alla att beskåda. Kanske har vi homosexuella lite mer integritet än andra, eller så har vi bara betydligt fler hemligheter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar