torsdag 16 februari 2012

Bakom penseldragen


Jag har drömt de senaste dagarna. Det är konstiga drömmar med jättar och barndomshem och döda hundar. Jag skulle nästan vilja ligga på en divan och låta Jung analysera mina drömtankar. Det är när morgonen kommer som drömmarna blir så där konstiga. Det är mellan det vakna tillståndet och det slumrande som drömmarna kommer fram. Då formas de och verkar. Jag vet inte vad en jätte har för symbolik i min inre värld. Auktoritet? Någon äldre släkting? Jag vet inte.

På lördag flyttar Matko ner till Malmö. Det är lite kaotiskt, men samtidigt spännande. Det ska nog inte dröja så länge förrän jag dyker upp nedåt landet jag också. Välkomna våren i söder, det kan ju behövas med tanke på all snö som vräkts ner här i Uppland. Jag gillar inte snö. Jag är inte ens säker på att jag var så förtjust i snön som barn heller. Alla obligatoriska skidåkningar i galna spår och snöbollar som kramats till is och som naturligtvis träffade i ögat. Nej tack.

Orkidéerna blommar i fönstret. Jag håller mig till stilleben. Målade någon handdrejad skål med frukter. Men den blev svag. Jag gillar färgerna och penseldragen, men på ett realistiskt plan är den lite småjobbig. Men den ska ju inte vara realistisk heller.
Den ska bara vara.

torsdag 9 februari 2012

Hemlig blomma


Oljefärgen är som kräm. En fet, glad kräm som väntar på att få användas. Det kliar i fingrarna, men jag orkar inte måla efter jobbet. Det är för mycket. Jag skulle visserligen bara kunna grunda en duk och skissa lite. Ja kanske.

Imorse, när jag gick till jobbet, sprang jag på en gammal Yttermalungsbo. Hade jag varit fem minuter sen så hade vi inte mötts. Sådant känns lite virrigt. Hur kommer det sig att vi lyckas springa på varandra bara så där? Och då börjar jag tänka, hur många gånger missar man de man känner, bara för att man är någon minut före eller efter?

Sen kom jag att tänka på det där fenomenet att hålla den man älskar i handen. Jag känner inte så många homosexuella par, men de jag känner håller inte varandra i handen ute på stan. Det gör inte jag och Matko heller. Är det för att vi inte behöver bevisa för andra att vi är tillsammans, eller är det för utsattheten och blickarna som man väljer att avstå? En heterosexuell person sa att man ska våga vara den man är och skita fullständigt i vad andra tycker. Jag håller med, men en heterosexuell person har inte upplevt vilket provokativt agerande det är när två personer av samma kön håller handen. Jag tycker egentligen inte att det är så viktigt med offentlig handhållning. Men man kanske bara skulle orka med det, för att själv få se lika många homo- som heterosexuella, om man nu ska tvingas se på såna där offentliga handhållningar.

Det är underligt att två sammanfogande händer är det mest oskyldiga, samtidigt som det är det mest intima beviset på en relationen mellan två personer. Håller man någon i handen så öppnas hela hjärtats innehåll för alla att beskåda. Kanske har vi homosexuella lite mer integritet än andra, eller så har vi bara betydligt fler hemligheter.

onsdag 8 februari 2012

Strawberry Duo


Tänk, att börja sin vecka på en onsdag, det är ju nästan helg snart liksom. De ringde in mig på jobb, så jobbat har jag gjort och jobba ska jag. Man blir så där lagom seg och paranoid när man går hemma och ropar mellan fyra väggar och upptäcker att det inte är någon som svarar. Fantastiskt.

Eftersom det har varit mellantid på Kammaren har jag inte jobbat på en vecka. Och eftersom alla andra jobbar, pluggar eller inte vill umgås, har jag försökt underhålla mig själv. Jag har målat. Visserligen har det blivit öl och eskapader däremellan, men mestadels har jag målat. Oljefärgerna dammades av och det gick rätt bra. Ibland saknar jag ateljén och körsbärsvinet, men den eran är borta. Den kanske kommer tillbaka längre fram.

Mer stilleben. Jag blev uppringd angående utställning i sommar, så det är dags att bygga på utbudet. Jordgubbar. Jag tröttnade på jordgubbar en sommar när vi sålde dem i dagar och åter dagar. Men jag har nog börjat gilla dem igen.

måndag 6 februari 2012

skivor av liv


Jag hittade en gammal bok i min bokhylla som jag nästan helt hade glömt bort. Det kommer att bli mycket sådant. Bortglömda saker som åter kommer till daga. Jag har egentligen inte läst den helt, bara styckevis här och där eftersom jag behövde delar av den till en uppsats. Men nu funderar jag på att försöka läsa den helt, bara för att göra mig själv lite... vettigare? Boken heter "Thinking about exhibitions" och jag kommer ihåg att det fanns ganska många glödlampor i den. Jag tror att det är dags att tvinga sig själv till lite nyttig kunskap. Nyttig i den mening att jag faktiskt har en examen i konst, och därför borde upprätthålla någon slags filosofisk vishet inom ämnet.

Nu i februari är det utställning på Waldemarsudde med Eugène Jansson - Blå skymning och nakna atleter. Blåmålarens verk kommer alltså fram i ljuset. Det är en utställning som jag gärna vill se, för jag beundrar hans verk. de är kraftfulla, Van Goghiskt inspirerande och väldigt utlämnande. Med tanke på att han målade sina förbjudna tankar förklädda till dimhöljda nattäventyr och nakenstudier så ger de lite mer i sitt budskap. de visar en längtan och en hemlighet.

Just nu målar jag inte så många hemligheter. Det blir abstrakta och naiva stilleben, bara för att få prova på färgerna och känna in dem.

söndag 5 februari 2012

Swamp flowers


Söndag. En grå söndag fylld av förkylning. Huvudet spränger och jag vaknade med ont i halsen. Men jag ska inte klaga. För det är inte så fruktansvärt farligt. Men jag tillbringade hela gårdagen i sängen. Inte för att jag var förkyld utan för att jag druckit öl dagen innan. Idag sitter jag och skriver. Trots dimmorna i huvudet rullar det fram. Jag har lite tankar om att även ta fram oljefärgerna. Jag fick nämligen en hög med tomma dukar att måla på i julklapp. Det är dags att fylla dem med färg och liv. Det känns som att jag tappat bort mig i måleriet. Nu måste jag öva och känna in mig för att ta mig framåt igen. Och det är väl det som tar emot.

Lägenheten är uppsagd. Om tre månader är jag officiellt inte Uppsalabo längre. Tanken har varit väldigt kaotisk. Men det börjar räta ut sig. Krokstigarna leder nog fram till en bredare väg, sen vart den leder får vi se. Men jag vill ändå gå och se vad som finns där borta. Det ska bli skönt att rensa och slänga bort lite saker som man släpat med sig.

Just nu gillar jag mitt fönsterbräde. Där finns orkidéer och tidningar. Målningar och ljusstakar. Jag hoppas nästan att leoparden får följa med i flytten. Den är som en huskatt, bara att man slipper mata den.

Jag målade träskblommor för ett år sedan, men jag har av någon anledning inte lagt upp den här. Men jag gör det nu.

torsdag 2 februari 2012

Inheritance


Det är som en rysk minttablett ute. Jag som hade velat hänga undan vinterjackan och se fram emot en mild övergång till vår. Men icke. Imorgon blir det en tur till Stockholm. Min kära Maja har fyllt år och det ska firas. Det känns som ett ödets nyck att jag lärde känna henne. Det var tack vare henne som jag fick upp ögonen för Wik. Så utan henne hade jag förmodligen traskat runt i samma bana utan att ta något sidosprång.

Det kommer att bli flera sidosprång i livet. Ett närmast som för en söderut. Det blir nog bra, lite som ett äventyr.

Jag inspireras av Daniel Woodrell och läser "Tomato Read". Den är sunkig och rå. Väldigt mycket Country Noir. Billig öl och invecklade levnadsmönster som oftast avslutas i ett dike någonstans i det amerikanska slasklivet. Jodå. Det får mig att tänka på nätstrumpbyxor och prärievargar. Slokmustascher och tuggtobak.

Det är nästan så att man funderar på vad det är för arv man ska bygga upp åt nästkommande generation. Behöver man förklara mer? Jag antar att det aldrig kan vara fel med nya infallsvinklar.