Nyanser och frågor

Det känns lite som att orden stockar sig. Att skriva är lite som att gå igenom ett träsk, speciellt idag. Man vet inte vad som flyter omkring i dyn. Är det inspiration eller distraktion? Jag vet inte. Någon som inspirerar mig är författaren Joanne Harris. Hon har en nyansering i sitt språk som är oerhört vackert och färgrikt. Jag tror att jag gillat de flesta av hennes böcker. "En doft av apelsin" är nog favoriten. Hennes berättelse är full av sinnesuttryck och hon skildrar människan ur alla hennes sidor. Speciellt de svåråtkomliga och komplexa. Hon kan göra en klosterö full med nunnor till ett makalöst äventyr. Nu säger jag inte att klosterlivet är en ändlös tillvaro med idel upprepningar och ritualer, för vad vet jag? Det kanske döljer sig betydligt mer bakom deras väggar än vad vi är medvetna om. Men Joanne Harris kan ta det mest trivala och vardagliga och skapa något exceptionellt utav det. Jag ska läsa "en smak av vin" ikväll. Av någon anledning har jag inte brytt mig om den. Jag tror att jag inte greps av titeln, vilket är otroligt fånigt då ett namn eller en titel inte speglar hela innehållet. Likaså är det med människor, naturligtvis. Inte ens minotaurer speglar hela innehållet av deras väsen. Under den tjockhudade, muskulösa ytan kan det kanske finnas ett uns vakenhet och slughet. En destruktiv, allätande kraft är kanske inte allt som finns att skåda. Har djuret blivit en människa, eller har mannen blivit ett djur? Det är frågan...

Vomit on canvas

"This is fabulous, but is it art?" Jag blir lite så där halvmatt ibland på konstvärlden. Den blir säkert lika trött på mig då och då, så det jämnar ut sig. Jag tänkte bege mig till ateljén idag, men jag tittade ut genom fönstret och såg hur snön yrde förbi. Det känns inte direkt optimalt att vara kreativ då. Eller så kan vi kalla det för bekväm lathet. Hur som så blir det desto mer måla imorgon, tillsammans med Anna Haagen. Hon ska ställa ut om en vecka, på Klubb Selma. Ska bli intressant att se vad hon tänker knåpa ihop.

Jag viger denna dag åt pennan och papperet.

Skräck på barndomens vis

Kommer ni ihåg barndomens mardrömmar? Det gör jag. Monster tycktes finnas överallt i mörkret. En lysande röd knapp kunde i fantasin förvandlas till ett argsint öga som slukade en med sin blick. Man vågade inte röra sig, stel och kall. Som att varje rörelse orsakade en våg av värme och känslor som påkallade monstrets uppmärksamhet. Jag hade en väldigt livlig fantasi när jag var liten, det har jag visserligen fortfarande. Den enda skillnaden är att jag idag kan kontrollera den. Det kunde jag inte när jag var liten. Jag skapade monster och berättelser som i min hjärna fick liv. Det KUNDE finnas sådana saker där ute. Jag kommer ihåg när jag för första gången fick vetskap om mördare. Jag kände hur det oskuldsfulla inom mig sköljdes bort. Jag satt i bilen med min mamma och min storasyster. Jag måste ha varit fem eller sex år gammal, precis så naiv som barndomen tillåter. Jag hörde att mamma pratade om något hon hade läst om i tidningen, min syster inflikade med sina kommentarer. Det var något som jag fastnade för. Det lät så obegripligt i mina öron. Mördare. Någon som dödar en annan människa. Jag ställde mig upp i bilen, något som jag ofta gjorde. Jag hatade nämligen att ha bilbälte på mig så jag stod upp i mitten av bilen och höll i ryggstödena. Det kändes nästan som att flyga fram. Jag frågade mamma och min storasyster ifall det verkligen fanns mördare i världen. Min syster var snabb: "Jaaa, det är väl klart att det gör!"

Jag somnade i soffan i vardagsrummet den natten, när mina föräldrar fortfarande var uppe. Vetskapen om att sova själv och att vara helt försvarslös i sömnen när det fanns onda män där ute gjorde mig fruktansvärt rädd. Kanske är det därför som jag oftast tecknar skräckfyllda och onaturliga motiv. När det är jag som tecknar har jag en kontroll över det jag skapar. Jag kan kontrollera mina motiv. De bilder som jag gjort här är inspirerad av barndomens fantasimonster. En blandning mellan sött och farligt.

Upp upp upp

En kaffedag. Igår var det en vindag tillsammans med Andreas och Sandra. Spontant och vansinnigt behövligt. Andreas hade dessutom en kasse full med goda ostar, som vi frossade i oss. Det gick liksom inte att sluta. Som grädde på moset, vilket förövrigt låter ytterst ohälsosamt, spelade vi Dantes Inferno och njöt av allt våld som visades på projektorväggen. Idag ska jag bege mig till galleriet och jobba några timmar. Pengar behövs, alltid. Tittade på en filmatisering av August Strindbergs liv i förrgår. Tyvärr bara första delen av två, och den andra delen hittar jag inte. Men den var intressant. Jag tror inte jag gillar Strindberg så där vansinnigt mycket. För mycket självupptagenhet och plågad konstnärssjäl. EMO skulle vi säga idag. Men, det kanske är det som behövs ibland. En koncentrerad självupptagenhet för att kunna prestera så bra som möjligt. Sen kanske man inte behöver gå så långt som att försöka ta sitt liv när man blir reducerad eller möter på motgångar.

Jag tecknade lite igår, en flygande stad. Jag har inte så mycket annat att säga om den. Bara att det vore fint att kunna lyfta och flyga runt ibland.

Att brista ut

Snön ligger i drivor. Jag gillar inte snö. Den breder ut sig i en oändlighet och tynger ner världen med sin närvaro. Oskuldsfullt vit glimmar den i månader, men sen när den sakta drar sig undan lämnar den marken och naturen våldtagen, i ett smutsigt och lerbrunt tillstånd.

På något sätt känner jag ett samband med Karin Boye och hennes bristande knoppar. Jag känner en ljuv och smärtsam förståelse kring våren, transformationen och den längtansfyllda skräcken i att utvecklas. Det är en förändring i luften som inte går att stoppa. Solen kommer snart tillbaka till oss och till björkarna som längtar efter att få bli vidrörda av en smeksam värme, så att knopparna kan växa och brista. Visst vill väl vi också brista, ja vi vill växa oss starka och nyfikna för att ge oss hän åt världens alla prövningar. Vi vill insupa allt, både ont och gott för att i eget tycke och smak föreställa oss en rimlig balans i det vi kallar verkligheten. Vet du vad din verklighet är? Jag föreställer mig den som oändliga trådar, manetliknande, som tvinnar sig samman med varandra och interagerar för att komma vidare.

De fysiska knopparna hos mig har brustit ut för länge sedan, men hur är det med de konstnärliga? Är de lika unga och späda som i Fröken Boyes verklighet? Jag vill tro att det är så. Förhoppningsvis vissnar de inte som de fysiska utan är försiktiga och trevande men ändå nyfikna.

Kirke var en mästare på att förvandla verklighetens friska bris till en grå dimma. Hon kunde ändra vävens mönster och djurens blick för att hon förstod sig på nyanserna i livet. En man kan lika gärna vara ett svin och en kvinnas tunga fräta som av gift. Det är nyanserna som gör skillnaden.

The sons of Janus

En dåsighet har lagt sig över mig. Antagligen för att jag sov alldeles för länge och för att min nypeppade energi till att gå på föreläsning utbyttes till apati när jag upptäckte att allt var inställt idag. Det blir kaffe och äggröra istället. Sen ska jag besöka Andreas som i just denna stund kränger damattrialjer i Sandras butik.

Jag hängde lite i ateljén igår och försökte komma fram till något bra motiv till beställningsuppdragen, och jag tror att jag lyckades. Verona Grönjord och Cyprisk Umbra fick dominera. De brukar dominera mig, men det blir bra. Jag ska snart slita mig ifrån de färgerna och bli upptagen av någon annan istället. Solen lyser och rimfrosten glittrar. Det är en vacker dag och jag lyssnar på La Roux.

Jag har tecknat, som vanligt. Det blir mycket mytologi, som vanligt. Jag slukade mytologi när jag var liten. Jag läste bok efter bok tills det inte fanns några fler i det lilla, men faktiskt utmärkta, biblioteket på den lilla skolan ute på landet. När jag läst allt som fanns började jag om och läste dem igen. Ni vet vilka böcker jag pratar om, Hjältar och monster på himlavalven och nordiska trollkarlar och myter. Min lillebror är likadan, precis som jag. Precis som jag i ALLT, som min far en gång utryckte det. Ja kanske.

Jag har skildrat Janus söner. Janus, den romerska guden med två ansikten, som förknippas med passager och att träda in i nya aspekter. Det finns ett förflutet och en framtid, det finns två aspekter. Kanske är det samma sak med bröder.

Innan solen

Det är träskmusik och kryddigt te som gäller nu. Jag har pluggat och varit någorlunda duktig hela dagen, men nu får jag inte in mer årtal eller krig i huvudet, det blir mer som rinnig gyttja, det försvinner. Tentorna avlöser varandra, alldeles för snabbt. Men på fredag blir det bio och middag med goda vänner. Jag tror att en film som skildrar människans djuriska sida kommer att passa som hand i handske med vad jag kallar avslappning.

Mina kort är tysta, och har varit så ett tag. En och annan bägare tillsammans med stavar och en kung. Men jag behöver inga kort för att se att det blir en ljus vår. Vintern ligger i och Kung Bore kanske går på amfetamin men vad gör väl det? Solen kommer snart, så som den alltid har gjort. Men jag hoppas på en varm vår. Jag hoppas på resor till Berlin eller Amsterdam, kanske till Prag? Till sommaren drar jag iväg till Kroatien, och min man ska lära mig en del av språket, kulturen och så ska vi äta fikon i solen.

Mitt huvud känns som Medusas idag, bara det att mitt är så mycket mer vid liv.

Stora gap och duktigheter.

Det är en grå och snöfylld dag. Det gör inte mig så mycket eftersom jag kommer att sitta instängd med kurslitteratur hela dagen. Kaffekopparna avlöser varandra och min trogna bryggare får allt ligga i. Men jag måste vara duktig idag, imorgon kommer Matko och det liksom kan ju hända att distraktionen infinner sig då. Jag ser fram emot Batman-serier och veggomat. Kanske till och med lite bio och hålla handen så där som alla heteropar gör. Ja det vore fint. Det blev lite tecknat igår, under de sena timmarna. Jag vet dock inte ifall det är Jupiter eller Caligula jag skildrat. Det kanske är något som betraktaren får avgöra själv. Jag ber om ursäkt för det dåliga fotografiet, men min kamera suger helt enkelt.

Nu ska jag hälla i mig en burk med disciplin och vara duktig!

Urkraften och det där som komma skall.

Det är för mycket antika uppfattningar i min vardag. Visserligen är det intressant men som så många andra har jag en tenden att vilja sysselsätta mig med helt andra saker än studier när tentatiderna står för dörren. Mina dörrar är halvöppna, så förhoppningsvis slinker någon sorts kunskap in. Republiken faller samman och kejsardömet grundar sig på blod och tyranni. Blod. Jag kan inte låta bli att titta upp mot himmelen och försöka skymta Zeus där uppe, i sitt höglandskap av moln och åska. Det enda jag ser är skator på en grå himmel. Svartvita fåglar är det enda som ser ned på oss idag. Det kanske är således dags att blicka neråt, under jorden. Jag kom att tänka på en av mina målningar. Jag tror att jag ville skildra någon form av början på människans fixering kring att vi är gudaskapade. Av jord är du kommen, och allt det där... Jag gillar mytologin, själva idén. Men jag tror att jag stannar där. Jag känner att det snart är dags att materialisera idén om urkraften. Minotauren. Jag kan inte låta bli att le åt tanken på minotaurer. Det är liksom som att kontrollera ett skenande lokomotiv. och kan man göra det, då kan man göra ganska mycket.

En man utan namn och armar.

Jag målade klart denna sköra och bräckliga man igår. För att verka lite så där halvbohemisk och svår skulle jag kunna påstå att den är en återspegling av något halvmörkt och outforskat i djupet av min själ. Men jag tror att det mest är en lek med färg och form. Jag gillar den, mer och mer för varje dag som går. Så på något sätt berör den mig. Om jag vore galen, skulle jag försöka prata med den. Och jag gillar att kapa armarna på mina människor. Det blir lite mer strukturerat utan armar.

Gråterskor och nya ideér.

Kylan tränger sig in i lägenheten. Jag ligger nedbäddad i sängen, med doftande värmeljus tända som en sista desperat åtgärd för att jaga undan vintern. Men tittar man ut så inser man att den kommer att finnas kvar, länge. Jag fikade idag med min gode vän och vapendragare Andreas. Av någon anledning hamnade vi bredvid ett bord med en gråtande kvinna och tillhörande trösterika väninnor. Det var en intressant upplevelse. Offentlig sorg. I detta kalla land är det inte ofta man ser uttryckande av känslor så där på allmän plats. Att hålla någon i handen är liksom en stor sak. Att gråta är närmare hysteri...
Jag vill se fler gråterskor ute på stan i fortsättningen.

Det blev sent, men jag tog mig till ateljen och påbörjade en målning, fortsatte på en annan och tog en tredje med mig hem. Jag tror att jag blev rätt nöjd. Det kändes som att det flöt framåt. Andreas och Danne sådde ett lite frö när de pratade om att måla sjömän, visst fan ska jag måla sjömän. Jag kom direkt att tänka på GAN:s verk. Och hur mycket jag än vill fortsätta i samma anda som honom så ska jag tvinga mig att hitta något eget. En egen vinkel och nya synsätt.
Och hur mycket jag än vill dricka kaffe nu, så ska jag låta bli och istället varva ner och sova.

Början på ordet.

Jag borde ha pluggat och skrivit idag, men istället vinkade jag av killen vid stationen och begav mig till ateljén. Det var ett tag sen jag var där nu och jag får en slags stilla ångest av att inte hinna med att måla så mycket som jag egentligen vill. Jag grundade en och annan duk, åt knäckebröd och drack medhavd kaffe. Det kändes bra och det kliar fortfarande i fingrarna efter att få börja med något nytt.

Börjar det växa så säg? Ja jag tror att det både växer och utvecklas, i någon sorts riktning...

Jag känner mig tom på ord och har inte mycket att säga inatt.
Det blir mer färg och mera ord, framöver.