Att brista ut

Snön ligger i drivor. Jag gillar inte snö. Den breder ut sig i en oändlighet och tynger ner världen med sin närvaro. Oskuldsfullt vit glimmar den i månader, men sen när den sakta drar sig undan lämnar den marken och naturen våldtagen, i ett smutsigt och lerbrunt tillstånd.

På något sätt känner jag ett samband med Karin Boye och hennes bristande knoppar. Jag känner en ljuv och smärtsam förståelse kring våren, transformationen och den längtansfyllda skräcken i att utvecklas. Det är en förändring i luften som inte går att stoppa. Solen kommer snart tillbaka till oss och till björkarna som längtar efter att få bli vidrörda av en smeksam värme, så att knopparna kan växa och brista. Visst vill väl vi också brista, ja vi vill växa oss starka och nyfikna för att ge oss hän åt världens alla prövningar. Vi vill insupa allt, både ont och gott för att i eget tycke och smak föreställa oss en rimlig balans i det vi kallar verkligheten. Vet du vad din verklighet är? Jag föreställer mig den som oändliga trådar, manetliknande, som tvinnar sig samman med varandra och interagerar för att komma vidare.

De fysiska knopparna hos mig har brustit ut för länge sedan, men hur är det med de konstnärliga? Är de lika unga och späda som i Fröken Boyes verklighet? Jag vill tro att det är så. Förhoppningsvis vissnar de inte som de fysiska utan är försiktiga och trevande men ändå nyfikna.

Kirke var en mästare på att förvandla verklighetens friska bris till en grå dimma. Hon kunde ändra vävens mönster och djurens blick för att hon förstod sig på nyanserna i livet. En man kan lika gärna vara ett svin och en kvinnas tunga fräta som av gift. Det är nyanserna som gör skillnaden.