Kylan tränger sig in i lägenheten. Jag ligger nedbäddad i sängen, med doftande värmeljus tända som en sista desperat åtgärd för att jaga undan vintern. Men tittar man ut så inser man att den kommer att finnas kvar, länge. Jag fikade idag med min gode vän och vapendragare Andreas. Av någon anledning hamnade vi bredvid ett bord med en gråtande kvinna och tillhörande trösterika väninnor. Det var en intressant upplevelse. Offentlig sorg. I detta kalla land är det inte ofta man ser uttryckande av känslor så där på allmän plats. Att hålla någon i handen är liksom en stor sak. Att gråta är närmare hysteri...
Jag vill se fler gråterskor ute på stan i fortsättningen.
Det blev sent, men jag tog mig till ateljen och påbörjade en målning, fortsatte på en annan och tog en tredje med mig hem. Jag tror att jag blev rätt nöjd. Det kändes som att det flöt framåt. Andreas och Danne sådde ett lite frö när de pratade om att måla sjömän, visst fan ska jag måla sjömän. Jag kom direkt att tänka på GAN:s verk. Och hur mycket jag än vill fortsätta i samma anda som honom så ska jag tvinga mig att hitta något eget. En egen vinkel och nya synsätt.
Och hur mycket jag än vill dricka kaffe nu, så ska jag låta bli och istället varva ner och sova.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar