En man utan namn och armar.

Jag målade klart denna sköra och bräckliga man igår. För att verka lite så där halvbohemisk och svår skulle jag kunna påstå att den är en återspegling av något halvmörkt och outforskat i djupet av min själ. Men jag tror att det mest är en lek med färg och form. Jag gillar den, mer och mer för varje dag som går. Så på något sätt berör den mig. Om jag vore galen, skulle jag försöka prata med den. Och jag gillar att kapa armarna på mina människor. Det blir lite mer strukturerat utan armar.