Skräck på barndomens vis

Kommer ni ihåg barndomens mardrömmar? Det gör jag. Monster tycktes finnas överallt i mörkret. En lysande röd knapp kunde i fantasin förvandlas till ett argsint öga som slukade en med sin blick. Man vågade inte röra sig, stel och kall. Som att varje rörelse orsakade en våg av värme och känslor som påkallade monstrets uppmärksamhet. Jag hade en väldigt livlig fantasi när jag var liten, det har jag visserligen fortfarande. Den enda skillnaden är att jag idag kan kontrollera den. Det kunde jag inte när jag var liten. Jag skapade monster och berättelser som i min hjärna fick liv. Det KUNDE finnas sådana saker där ute. Jag kommer ihåg när jag för första gången fick vetskap om mördare. Jag kände hur det oskuldsfulla inom mig sköljdes bort. Jag satt i bilen med min mamma och min storasyster. Jag måste ha varit fem eller sex år gammal, precis så naiv som barndomen tillåter. Jag hörde att mamma pratade om något hon hade läst om i tidningen, min syster inflikade med sina kommentarer. Det var något som jag fastnade för. Det lät så obegripligt i mina öron. Mördare. Någon som dödar en annan människa. Jag ställde mig upp i bilen, något som jag ofta gjorde. Jag hatade nämligen att ha bilbälte på mig så jag stod upp i mitten av bilen och höll i ryggstödena. Det kändes nästan som att flyga fram. Jag frågade mamma och min storasyster ifall det verkligen fanns mördare i världen. Min syster var snabb: "Jaaa, det är väl klart att det gör!"

Jag somnade i soffan i vardagsrummet den natten, när mina föräldrar fortfarande var uppe. Vetskapen om att sova själv och att vara helt försvarslös i sömnen när det fanns onda män där ute gjorde mig fruktansvärt rädd. Kanske är det därför som jag oftast tecknar skräckfyllda och onaturliga motiv. När det är jag som tecknar har jag en kontroll över det jag skapar. Jag kan kontrollera mina motiv. De bilder som jag gjort här är inspirerad av barndomens fantasimonster. En blandning mellan sött och farligt.