Orange och blå galenskap

Och julen närmar sig. Det ömsom regnar och ömsom snöar i Skåne. Just nu är himlen grå och tung. Nästa vecka tågar jag uppåt mot urskogen, om nu rälsen håller. Det får vi se.
Upp till frostiga marker och stilla vatten. Kalla berg och isande skog. Då blir det mammas stickade raggsockor och halsdukar. Jag håller på att lära mig sticka jag med, det kändes på något sätt bra. Terapi av något slag. Jag stickar med min gammelmosters garn, hon som nu finns på andra sidan och tar hand om oss. Hon var fenomenal på att sticka.

Idag tecknar jag och skriver. Drömmer och fantiserar. Skapar världar på skoj, som kanske blir något mer.
Och mina galenskapare lever vidare.

Galenskap

Nu har jag inte skrivit på väldigt länge. Jo, det har jag, men inte här. Det blev ett långt mellanrum av ord, av någon anledning. Vi har flyttat på oss, till en ny lägenhet, som funkar rätt bra. Den är lite större som tur är.
Vintern har kommit till Malmö. Utanför fönstret faller stora snöflingor, som inte smälter. De packas ihop och brer ut sig. Men att vintern kommer i December är jag helt nöjd med. Vi har haft en lång och varm höst, och det får man tacka för.

Men snart bär det uppåt landet, till urskogen. Där troll och tomtar bor. Det ska firas jul med nära och kära. Jag ska trotsa kylan och måla vintern som sveper fram.

Jag tog fram oljefärgerna idag, och gjorde en parafras på en gammal målning. Nu låter jag den få torka, så nya lager kan läggas på. Jag har varit inspirerad av Schjerfbeck ett tag, och hon finns fortfarande med någonstans i ögonvrån. Men jag har mestadels tecknat mina sammankopplade, figurer. Dessa är mina demoner, de som liksom symboliserar någon slags galenskap.

Rinnig

Dagarna rullar fram med texter och ord och en hel del verklighetsflykt. Det blir visst så när man upptäcker andra världar och andra karaktärer än ens egen. Molnen är gråa, och jag gillar det. Det blåser och det varnas om stormvindar som ska dra in över Skåne. Men än så länge är det bara ett töcken av vitt och grått.

Snart flyttar vi lite längre bort, till en gata som tydligen för något år sedan var en av Malmös mest brottstäta gator. Men med tanke på att de bränner bilar och tillverkar bomber på en annan gata i stan känns det rätt lugnt. Dessutom finns det konstnärskollektiv i varje källare, 80-åriga damer som spelar bingo och en massa barnfamiljer. Det blir nog bra. Jag har bott i Gottsunda, liksom.

Jag väntar med att måla i olja, för jag vill inte flytta med en massa kladdiga målningar. Jag fantiserar om att jag kommer att måla i ett burspråk, i någon slags påhittad, fransk, romantiserad interiörsidyll. Bohemiskt och fint.

Ibland kan man känna sig som att allt rinner bort. Hud, blod, skelett, allt bara rinner iväg. Men idag känner jag mig mer kompakt än någonsin.

Honey, om nom nom nom

Solen skiner här nere i södern och jag kämpar med texter, bråkar lite med Virginia Woolf och försöker vara kreativ. Allt på samma gång. Däremellan hinkar jag i mig kaffe och funderar över vart världen är på väg. Jag blir lite smått deprimerad av nyheterna, så jag funderar på att sluta läsa dem. I alla fall för ett tag.

Jag har så mycket skriverier i fingrarna, men jag får inte ut allt. Därför sitter jag här och skriver. Lite som i ett försök att komma igång.

Igår var det höstvindar ute. Jag gick i shorts och det var nästan för kallt.

Jag tecknar fortfarande, och nu blev det klibbigt och sött.

Seamonster

Jag gick runt lite i området dit vi ska flytta. Det visar sig att vi har en gigantiskt Myrorna-butik ca 100 meter från lägenheten. Det känns rätt okej. Det känns ännu mer okej när man inser att de faktiskt har riktigt bra grejer. Idag hittade jag två tavlor som kommer att få bo i vårat nya hem.

Idag är det även det en helvetisk tvättdag. Jag har varken varit kreativ eller duktig, för det känns som att jag har sockervadd i huvudet. Allt är klibbigt. Medan jag tvättar kanske sockervadden tappar greppet, men jag tror inte det.

Jag har tecknat ett sjömonster, som har ägg i sin mun.

Being Sushi

Det är en grå tröttdag. Men jag gillar det gråa för då blir det inte så varmt och kvavt i lägenheten. Barnen på dagiset nedanför skriker och väsnas så man kan tro att apokalypsen är kommen. Det kanske den är, i deras värld.

Jag gillar inre sushi så överdrivet mycket, och då jag äter det beställer jag nästan bara gravid mamma-sushi. Det finns något mystiskt härligt hos fiskar.

Staying Alive

Mer tusch. Mer kaffe. Värmen kväver lite, får saker att ruttna och blommorna att dåsa.
Det finns inte så mycket ord i luften idag. De är ganska tomma. Jag vill teckna och drömma och andas.
Tuschen tycks flyta fram. Jag köpte några fler pennor, så nu ska jag teckna natten lång!

Jag tror det är liv som jag har tecknat. Liv som försöker hålla sig levande, på alla möjliga sätt.

Blooming Skull

Hösten börjar komma smygande, det känns i luften. Värmen håller fortfarande i sig, men det finns små förändringar som skvallrar om att sommaren snart är slut. Jag gillar ju hösten, så det är inget problem.

Vi har fått tag på en ny lägenhet. Den ligger inte så långt ifrån den nuvarande, vilket är bra. Men den var inte i bästa skick direkt. Tapeterna var spruckna och solkiga, badrummet hade sett sina bättre dagar men tydligen så är vi lovad en ommålning i alla fall. Hur som helst så har vi en lägenhet, och med lite piff kommer det att bli hur bra som helst.

Jag tecknar, skriver och inväntar hösten just nu. Ibland läser jag, och då kommer Virginia Woolfs anteckningar fram.

Jag fick tuschpennor av Matko. De används flitigt.

Porträtt och födelsedag

Idag är det en födelsedag. Jag delar den med Lovecraft, vilket jag tycker är lite småhärligt. Så här på morgonen dricker jag kaffe, lyssnar på Lana Del Rey och lite radio. det är mest stök på radion, betyder det att jag nu med mina fyllda 26 har lämnat ungdomen bakom mig och numera bara kan lyssna på P1?

Jag fick, i natt, jättefina presenter av min jättefina Matko. För det första har han bakat en enormt god banankaka med vit och mörk choklad. Sen fick jag "Ögonblick av frihet" Virginia Woolfs dagboksblad tiden 1915-1941. Underbar! Och min man känner mig väldigt bra, då min nästa present var en bok om Shunga - japansk erotisk konst. Helt fantastiska teckningar.

Under lunchen ska jag ta en gemensam lunch med Matko. Det är Malmöfestivalen, i några dagar till, och då finns det mängder av mat på stan. Tror vi ska ge oss i kast med Astrid och Aporna. Feministpunk med tatueringar och vegetarisk mat. Låter bra.

ja, mitt första porträtt på flera, flera år. Det känns rätt bra. Jag tycker att jag fick fram Matkos karaktärsdrag i alla fall. Men jag måste öva. Öva och skriva.

Utsikt över Slussen, enligt Hjertén

Värmebölja. Vi har liksom sovit oss igenom den här värmen. Levt på natten och sovit på dagen. Jag har målat, och inspirerats av Hjertén. Hennes värme och ton har smittat av sig. Men det är en sådan renhet i hennes färger. Jag ville också måla lite så, med värme och fauvistisk fräschör.

imorgon fyller jag år. Då blir man vuxen, på papper. Matko pysslade med presentinslagning medan jag diskade. Paket, tänka sig! Senare under dagen blir det att baka en fantastisk banankaka, med choklad. Jag var osäker på banankaka, liksom banan, hur kul är det? Men det var grymt gott.

Jag dricker varmt kaffe i värmen.

Jag målade en slags parafras av Sigrid Hjerténs målning "utsikt över Slussen".
Det blev avskalat men med hennes färger.

Konstorientering i ensamheten

En djupdykning in i konsthistorien. Svensk konst är på sina håll underskattad. Det finns många duktiga, svenska konstnärer i vår historia, men det är namn som , Anders Zorn, Bruno Liljefors och Carl Larsson som dominerar i de flesta svenskars sinnen. ABC-konstnärerna håller i sig. Inget fel på dessa, men det finns mycket mer. 1900-talets konstnärer som Siri Derkert, Vera Nilsson, GAN och för att inte tala om alla konstnärsgrupper som sprang fram ur sin tids anda.

Visst är de kända, men det finns mycket mer att hämta hos dem än enbart deras konst. Livsåskådanden och upplevelser speglar sig i deras konstnärskap och deras uttryck. Siri Derkert med sina snirkliga och hårda porträtt lockade till skratt, uppror och hätska debatter. GAN lät sina förbjudna, homorelaterade tankar lysa igenom i sin konst, med atletiska matroser och en längtan efter ett ouppnåeligt liv.

Jag känner mig lite kluven till vad det är som jag vill berätta med min konst. Ibland vill jag faktiskt säga något, men då och då målar jag mer för att skönheten i penseldragen ger en oerhörd eufori. Att försöka skapa en skön bild kan räcka för att stilla kliandet i fingrarna. Jag behöver inte måla för att det finns en ångest eller längtan djupt i själen som måste få komma ut. Ibland kan jag måla för att jag finner det avkopplande, roligt, och för att det om det sig vill, även kan glädja andra.

Men det finns tankar och idéer som rullar runt inom mig, som också ska få komma ut.
Jag är så ombytlig i mina tankar och i min kreativitet att jag vill prova så mycket och så många olika uttryck. Därför kan det kännas spretigt och vekt när jag blandar akvareller, illustrationer och oljemålningar i helt olika stilar. Men det är fortfarande ett sökande, och det måste jag komma ihåg.

Målningen ovan är en tolkning av en oroshimmel. Ett oväder rullar sakta in och det lilla huset mitt i ingenstans,  påminner om ensamheten hos människan. Men samtidigt är det en plats för trygghet, när ovädret sakta kommer. Ensamheten är en styrka hos individen.

Yellow Chick

Kycklingsöndag. Det blev så idag. Det är varmt här i södern, så snart blir det iste, kanske spetsat med något starkare, bara för att. Vi vilar inför veckan och helgen som kommer. Det är nämligen Malmöfestivalen och Danska Pride. Det ska bli kul att se vad grannarna har att komma med. Till veckan är det dessutom ett antal gallerier som öppnar, som ska bli spännande att kolla in. Malmö är en rätt kulturberikad stad, och jag gillar arkitekturen ändå. All tegel som färgar staden orange.

Det doftar penseltvätt och olja. Kanske inte det bästa i en lägenhet på 30 kvadrat, men jag får bränna lite rökelse sen och samtidigt passa på att offra till husguden. Vi letar nytt boende och nya gudar. Måtte vi hitta något bra snart.

Jag har haft tankarna på att måla en kyckling, som ett komplement till tuppen. Ungt och gammalt.
Det blev en liten målning på 10x15 ungefär.

Impasto-höna

Fredag. Orkidéerna lyser i fönstret, blekvita. Det finns ingen sol på himlen utan allt är inbäddat i gråa moln. Det är en skrivardag, en tvättdag och kanske även en läsdag. Jag tänkte försöka ge mig på "Vi de drunknade" av Carsten Jensen. Jag ville egentligen låna "Sista resan" av densamme, men den var utlånad. För där får man följa marinmålaren Carl Rasmussen. Jag är riktigt dålig på marina motiv och känner inte direkt att det är något som jag vill träna på. Men det är alltid kul att läsa om konstnärer.

När jag var uppe i Dalarna fick jag en känsla av att måla jord och lantliv. Jag ville måla hönsgårdar och potatisåkrar. Måla röda stugor och boskap. Kanske kan jag göra det snart. Just nu gör jag illustrationer till en berättelse som jag skriver på. Vi får se vad det blir av det. Men jag vill behålla teckningarna som en sporre.

Jag vill kladda med oljefärgerna, trycka ut dem ur tuberna och fylla dukarna. Att skapa med former och impasto är på något sätt livgivande. Jag ska påbörja en Van Gogh-inspirerad målning, kanske inatt.

Jag blev först väldigt besviken på min impasto-höna. Men den kom att växa. Den till och med såldes. Jag gillar den nu.

Katt över huvud

Idag är det kaffe och akvareller. Jag har bara druckit en kopp men det tycks räcka för hjärtat skenar och blodet rusar. Jag ska vara duktig och ta tag i lite måsten, men idag är huvudet mosigt. Det blev en lång natt, med stökiga gängfolk som tycker att ett bord vid det närliggande dagiset är en ypperlig samlingspunkt kl. 03:34 på morgonen.

Jag tänkte att jag skulle måla i olja, men så kom andra tankar och störde. Det blev pennan och akvarellerna som fick ta plats. Och det var så långt bort från det jag hade tänkt syssla med. Men det fick bli lite illustrationer, för jag gillar berättandet i teckningarna. Jag behöver ibland ord till det jag gör.

Den galna katten fick träda fram. Han finns där i periferin och småler åt mina tankar.
Kattjäveln.

Orolig himmel

Vi är tillbaka i Malmö. Hemresan tog 10 timmar, men den gick relativt smärtfritt. Nu vilar vi. Jag målar, för jag fick en enorm inspiration och uppmuntran efter utställningen i Tiomilaskogen. Jag sålde och fick sprida min konst, så det känns väldigt bra. Dessutom fick jag kontakt med intressant folk vilket kanske leder vidare till något annat. Vi får se. Jag har lite tankar om att måla djur och natur. Stilleben lockar fortfarande, men jag vill göra en sammansatt serie av naturmotiv. Det kanske bara är som jag känner just nu, men jag måste börja någonstans.

I eftermiddag blir det bio. Vi ska se en nutida läderlapp svepa fram över hustak. Men sen ska jag dricka te och måla under nattens timmar. Jag vill skapa ett nytt språk. Nya bilder.

Målade klart en målning idag, en oroshimmel över ett ensamt hus. Jag har gjort en liknande, men den här är mer expressiv. Och färgerna är mer gula än vad bilden visar.

Utställning i skogen

Ramar har införskaffats och jag målar in i det sista. Imorgon bär det av uppåt landet. Återigen, nio timmar på tåg och milslängder tills jag och Matko dyker upp i Dalarna. under dagarna 26-28 Juli ställer jag ut min konst vid prästgårdens lada i Tyngsjö under Kultur i Tiomilaskogen. Det kommer att vara intensivt, men även väldigt kul. Jag fick mycket fin respons förra året, och hoppas det går lika bra även detta år.
Jag kommer att ställa ut en del stilleben, både oljemålningar och akvareller i varierande storlekar. Samt kommer jag att visa några tuschteckningar och illustrationer. Jag är relativt nöjd, men som alltid vill man att det ska finnas mer, och jag skulle önska att jag hade fler oljemålningar som passar in.

Vi är rätt nyss hemkomna från Amsterdam. Det var en riktigt kul tripp, med mängder av kulturella och icke kulturella inslag. Det var en riktigt vacker stad. Dit vill jag igen. Fick se verk av Van Gogh och Vermer, vilket inte var en dag för tidigt. Färgerna tycktes lysa och vibrera. Helt fantastiskt. Jag är väldigt inspirerad av solrosorna, och av tulpanerna. Snart ska jag försöka känna in Van Gogh och låta penseln jobba i hans anda.

Men just nu, flyter akvarellerna fram.

Myrmark

Idag ligger dimman tät uppe på berget. Det betyder att trollen har fest, så de kokar messmör. Det var vad jag fick höra när jag var liten, då dimman bröt fram bland bergen, då var det egentligen rök från trollens kittlar man såg. Luften är fortfarande regnfylld och jag sitter på verandan och huttrar. Värmer mig med otaliga kaffekoppar och när koffeinet får händerna att darra övergår jag till varm choklad. Har blivit bjuden på smörstekt fisk av mormor och morfar har berättat historier från förr. Jag är trött på myggen och jag längtar efter sol. Det är så det ser ut just nu. 

Jag hoppas på att få vara lite kulturell och åka till Zornmuseet i veckan.

Pink Flow

Det är varmt, men väldigt tyst. Luften är fuktig och kväljande. Öppnade precis fönstret och en doft av regn och våt mark rullar in. Men det svalkar. Det känns lite som att kroppen kokar, men det är gårdagens rus och ståhej som lämnar kroppen. Det blev champagne och mängder med bacardi breezers som färgade av sig, mer och mer fylldes man av läppstiftsröd färg som satt i ända till idag. Debutkväll i vansbro, nästan så att man skäms för att aldrig ha varit där tidigare. Hittade trevligt folk som jag inte sett på länge, och sådana som lätt kan hittas om och om igen.

Det regnar. Jag hör ljudet av droppanden och den stilla naturen som kryper ihop från det våta. Ute blommar orangea liljor och nyponrosor. Det är en fin nattbild, och jag vill gärna vandra runt i byn om natten och känna att man liksom äger hela stället just då i det ögonblicket. Ensamheten i att vandra om natten är mycket vacker. Och det kan bara göras på små ställen, där ens eget jag får regera som kung, bara för ett litet ögonblick.

I natt fylls luften av rosa vågor.

En trollsk begravning

Det känns som att all energi runnit ur kroppen, men det var en fin begravning. Det var alla möjliga färger, och främst favoriterna rosa och lila. Jag plockade vilda blommor, lupiner och ängsblommor, till en bukett och tecknade fram ett kort. Det blev en trollmor som sitter i lugn och ro med sin stickning. Eva älskade troll, och hon sa alltid att hon själv var en bortbyting. Det är vi nog allihopa.

Nu ska jag sitta på verandan, med kaffe och underbar utsikt framför mig. Matko drar till Prag, så jag blir kvar i Dalarna ett tag. När jag får tillbaka energin ska jag måla av mig lite. Imorgon fyller mamma år. Då firar vi istället.

Proud Cock

Nu är man Malmöbo. Tegelstaden i söder får visa vad den har att erbjuda. Det är regn blandat med sol, blandat med öl och falafel. Men jag kommer att åka upp till dalaskogarna i veckan. Vad är väl tio timmar på tåg? Det blir begravning på fredag och mammas födelsedag på lördag. Sorg och fest på samma gång, men jag vet att Eva helst hade velat att vi alla skulle festa och skratta och glädjas åt allt som är. Det kommer vi att göra, så småningom.

Jag vill passa på att påpeka att jag kommer åter igen att ställa ut konst vid Kultur i Tiomilaskogen, på samma plats som förra året, vid Tyngsjö. Det blir en blandning av akvareller och oljemålningar, mestadels stilleben. Det var väldigt lyckat förra året, och jag hoppas det kommer många besöker detta året också.

Jag målar och filosoferar. Oljefärgen gör inte alltid som jag vill, men det växer fram bilder för det. Akvarellerna flyter fram, där har jag större säkerhet, men det är förmodligen för att jag inte målat i olja på länge, och akvarellen är så snabb. Mitt tålamod är inte på topp.

Lars Lerin inspirerar fortfarande, och när jag såg hans oljemålningar från 70-talet på Auktionskammaren kliade det i fingrarna efter att måla i olja. Han har en burdus, ryckig men säker penselföring. Jag försöker mig på lite andra motiv än stilleben, så tuppen får stå modell. Tuppen som ansågs jaga bort onda andar och mörker med sitt galande. Symbolen för manlighet och nya, ljusa tider.

Efter allt som varit

Jag har bytt dalaskogarna mot stadslivet i södern. Men det var skönt att vara hemma. Det var skönt att få ta farväl av en gammal vän och kärleksfull gammelmoster. Det kändes bra att få vara där ända till slutet. Att kunna vara ett stöd. Jag hade ångrat mig så om jag inte hade lämnat Uppsala och litat till instinkten, så det tackar jag för. Det känns bra i hjärtat nu. Visserligen är det ledsamt att inte kunna prata med henne eller hälsa på så som man gjorde. Klampade in och blev bjuden på kaffe av denna färgstarka människa, som stickade strumpor och vantar i alla möjliga och omöjliga färgkombinationer. Som alltid hade svar.

Men jag är glad att det finns andra sätt att prata på. det finns andra dörrar att öppna och jag är glad över insikten att det bara är kroppen, skalet, som är borta.

Vi tände ett ljus på verandan, med en ljusstake som en gång varit min gammelmosters. Jag tände ljuset som snabbt slocknade. Det rykte från veken och allt blev stilla. Sen tändes lågan på nytt, av sig själv, och vindarna blåste hårt. Det var vackert.

Det känns tryggt att veta att vår familjs mest färgfyllda och starkaste person nu vakar över oss.

Jag ska måla idag. Måla ut känslor och färger. Mina små akvareller säljer bra.

Andetag

Himlen regnar ner. Jag sitter uppkrupen i en fåtölj, i en stuga i urskogen. Jag har äntligen hälsat på Eva, och försöker hålla mig i närheten så mycket som möjligt. Det gör ont när andetagen tynger. Jag försöker måla mina små akvareller till utställningar och försäljning, men jag hade ju en tanke om att sitta på verandan med strålande sol över ansiktet. Istället fick jag iskalla vindar och änglatårar.

Jag hade tänkt besöka skogen rätt mycket. Men jag upptäckte att mina kläder inte direkt är anpassade för regntyngda granar. Det finns visst en naturstig, som jag helt glömt bort, men som blivit upprustad. Jag ska gå den, när det slutat regna.

Här i Dalarna är andarna överallt. De kommer och går, de viskar och är närvarande som aldrig förr. Till och med normalt folk häpnar. Men det är skönt med en stark närvaro. Det är på något sätt en trygghet i svåra tider.

Bohemliv

Jag lägger ner dödandet för ett tag, det betyder inte att jag inte kommer att återkomma till det. För det finns alldeles för många gudar och halvprofeter kvar att likvidera. Man skulle kunna se detta linjära och avbildande massmord som en slags transformation. Döden är påtaglig i livet, och den behöver bearbetas och på något sätt plockas isär. Den behöver finnas där bakom medvetandet, för det gör den hela tiden hos mig. Just nu.

Men nu får bohemen i mig ta plats. Jag sover på en lånad madrass i en lånad lägenhet. Jag äter burkmat och nudlar, på plasttallrikar. Det är så livet ser ut. Just nu. Men linjerna tar plats ändå. De sprider sig och leker. De blir till vinträffar och vagabondfester.

Jag har en stress och oro i kroppen som inte riktigt vill lägga sig till rätta. Jag vill bädda in den i bomull och söva den med eter.

Death of a Shiva

Idag är Shivas kropp sargad. Hans armar flyter på floderna och blodet täcker marken. Det finns ingen Kali i detta kaos, ingen vild entitet som kan sluka dropparna från hans kropp. Allt blir stilla när Shiva träffar marken. Och sen börjar livet på nytt. Nya tankar och idéer ger oss nya perspektiv. Det ger oss nytt hopp.

Just nu lyser solen genom molnen. En bit av sommaren tittar fram och världen fortsätter att existera, trots att Shiva och Jesus och Buddha är borta. Vi får se vad morgondagen kan ge oss som är kvar.

Death of a Jesus

Och idag hör jag böner och ord som inte når fram. Det viskas och pratas och när orden till slut inte längre räcker till fylls världen av explosioner och gifter och blod. Allt för en lidelse för tusentals år sedan. Det blod som spilldes då är inte den samma som spills idag. Så varför ska vi höra samma ord? Penitenziagite! Ropen skallar i en tystnad rymd. För orden har ekat i tusentals ord och nu finns det inte längre någon innebörd.

Finns det något annat att gräva fram ur den där lidelsen?

Idag har jag dödat en Jesus. Nästa gång får det bli en Shiva.

Death of a Buddha

Det är när man tänker efter, och känner att det vore dags för nya gudar. Det saknas något annat. När kaos och terror liksom tränger in genom väggarna och skaver mot det som är tryggt och säkert. Det är genom insikten att det finns så många hämningslösa personer ute i världen som det är dags att ta död på gudarna. Bara för att se något annat växa fram. För i den djupaste dyn växer den vackraste lotusblomma, sägs det. Låt oss se vad som växer fram ur gudarnas kroppar.

Jag hade ihjäl en Buddha igår. Idag ska jag döda en Jesus.

Till Eva.

Det här inlägget tilldelas en fantastisk människa, som tyvärr håller på att lämna oss.
Det är mer orden än bilden som står i fokus. För mina bilder kan inte återge det jag känner för henne. Bilden ovan valde jag för att den kändes fri på något sätt.


Jag kan bara hoppas att du andas bättre utanför ditt skal, det där som sakta krymper och försvinner.
Jag vill så gärna se att du strålar utanför din hud, att du ler och känner ljuset bortom som kallar.
Jag vill så gärna att din smärta ska försvinna, även om det betyder att också du försvinner, rent kroppsligt, ifrån oss. Men jag har dina bilder inom mig. Jag har dina ord och dina tankar bakom hjärtats dörr. Jag har dina färger som en hinna över mina ögon, så att jag kan se genom dina nyanser.
Det är en elak kräftas klo som snörper åt dina lungor. En svart varelse som inte vill släppa taget. Min tröst är att den inte kan följa dig bortom din kropp. Den kan inte skada ditt hjärtas röst och själens sång. För jag vill så gärna att du ska sjunga. Ropa liv och kraft i tiden efter denna. Jag vill att du ska följa våra kroppars rytm, så att vi aldrig viker från varandras sida.

Jag tänker se dig i allt det vackra som jag vet att du tycker om. Jag tänker lyssna till dina ord och känna din kraft i min vardag.

Och en dag, tänker jag gå vid din sida.
Tillsammans i en evig vår.

A cluster of birds

Solen bryter fram mellan molnen ibland. Men just nu ligger tunga moln över Malmö. Jag tror att jag tog med dem hit från Uppsala. Regnet följde efter. Men imorgon åker vi ifrån det, då beger vi oss mot konstnärernas stad, Berlin. Ja, många anser att Paris är Europas konstnärsstad nr 1, och till viss del är det sant, men där är det den klassiska skolan som gäller. Tålmodiga och försiktiga penseldrag. Men Berlin är mer vibrerande och stökig. Där kan duken bli ersatt av en betongvägg. Där samsas pastell och ståltråd tillsammans. Jag ska ta med mig lite pennor och block, och se vad jag kan hitta där.

Men främst, är det konserten med Loreena McKennitt som ska besökas. Jag kommer förmodligen att gråta lite. För jag har lyssnat på henne sen jag var 14 år. Tack Matko!
Jag skriver mer och mer poesi. Det växer fram. Jag gillar de flesta, men andra blir oregelbundna. Lite hoppande. Men jag ska fortsätta.

Snart är påsken här. Då ska jag tänka på lamm och ägg. Späda skott och lerig mark. Det är när lammen föds som våren kommer.

Jag hör fåglarna kvittra. Jag satt på balkongen en varm morgon och bara blundade och hörde fåglarna. Då kändes allt verkligen bra. Livfullt.

Svulstigt

Det är mars. Det är nu snart som vårblommorna brister fram genom kylan. Här i Malmö finns det ingen snö och gräset börjar växa och bli grönt. Vi bor på Möllan. Det är lite som Stockholms Söder. Det är tegel och graffiti blandat med bohembutiker och falafel. Det känns bra. Det är romantiskt sunkigt och mycket att ta in.
När det kommer lite mer värme ska vi sitta med en öl i solen och känna de europeiska vindarna blåsa fram.

Jag läser "Svenska Samlade Kulter", dricker kaffe och söker jobb. Jag vill gärna skriva, men det blir mest poesi, vilket också går bra. Solen lyser in genom fönstret och jag sover riktigt bra här. Det är en rätt bra plats. Tecknar lite smått och har övergått till bläckpenna, för att få fram former och linjer. Det blir svulstigt och krälande.

Ikväll blir det ostkaka och akvareller.

Bakom penseldragen

Jag har drömt de senaste dagarna. Det är konstiga drömmar med jättar och barndomshem och döda hundar. Jag skulle nästan vilja ligga på en divan och låta Jung analysera mina drömtankar. Det är när morgonen kommer som drömmarna blir så där konstiga. Det är mellan det vakna tillståndet och det slumrande som drömmarna kommer fram. Då formas de och verkar. Jag vet inte vad en jätte har för symbolik i min inre värld. Auktoritet? Någon äldre släkting? Jag vet inte.

På lördag flyttar Matko ner till Malmö. Det är lite kaotiskt, men samtidigt spännande. Det ska nog inte dröja så länge förrän jag dyker upp nedåt landet jag också. Välkomna våren i söder, det kan ju behövas med tanke på all snö som vräkts ner här i Uppland. Jag gillar inte snö. Jag är inte ens säker på att jag var så förtjust i snön som barn heller. Alla obligatoriska skidåkningar i galna spår och snöbollar som kramats till is och som naturligtvis träffade i ögat. Nej tack.

Orkidéerna blommar i fönstret. Jag håller mig till stilleben. Målade någon handdrejad skål med frukter. Men den blev svag. Jag gillar färgerna och penseldragen, men på ett realistiskt plan är den lite småjobbig. Men den ska ju inte vara realistisk heller.
Den ska bara vara.

Hemlig blomma

Oljefärgen är som kräm. En fet, glad kräm som väntar på att få användas. Det kliar i fingrarna, men jag orkar inte måla efter jobbet. Det är för mycket. Jag skulle visserligen bara kunna grunda en duk och skissa lite. Ja kanske.

Imorse, när jag gick till jobbet, sprang jag på en gammal Yttermalungsbo. Hade jag varit fem minuter sen så hade vi inte mötts. Sådant känns lite virrigt. Hur kommer det sig att vi lyckas springa på varandra bara så där? Och då börjar jag tänka, hur många gånger missar man de man känner, bara för att man är någon minut före eller efter?

Sen kom jag att tänka på det där fenomenet att hålla den man älskar i handen. Jag känner inte så många homosexuella par, men de jag känner håller inte varandra i handen ute på stan. Det gör inte jag och Matko heller. Är det för att vi inte behöver bevisa för andra att vi är tillsammans, eller är det för utsattheten och blickarna som man väljer att avstå? En heterosexuell person sa att man ska våga vara den man är och skita fullständigt i vad andra tycker. Jag håller med, men en heterosexuell person har inte upplevt vilket provokativt agerande det är när två personer av samma kön håller handen. Jag tycker egentligen inte att det är så viktigt med offentlig handhållning. Men man kanske bara skulle orka med det, för att själv få se lika många homo- som heterosexuella, om man nu ska tvingas se på såna där offentliga handhållningar.

Det är underligt att två sammanfogande händer är det mest oskyldiga, samtidigt som det är det mest intima beviset på en relationen mellan två personer. Håller man någon i handen så öppnas hela hjärtats innehåll för alla att beskåda. Kanske har vi homosexuella lite mer integritet än andra, eller så har vi bara betydligt fler hemligheter.

Strawberry Duo

Tänk, att börja sin vecka på en onsdag, det är ju nästan helg snart liksom. De ringde in mig på jobb, så jobbat har jag gjort och jobba ska jag. Man blir så där lagom seg och paranoid när man går hemma och ropar mellan fyra väggar och upptäcker att det inte är någon som svarar. Fantastiskt.

Eftersom det har varit mellantid på Kammaren har jag inte jobbat på en vecka. Och eftersom alla andra jobbar, pluggar eller inte vill umgås, har jag försökt underhålla mig själv. Jag har målat. Visserligen har det blivit öl och eskapader däremellan, men mestadels har jag målat. Oljefärgerna dammades av och det gick rätt bra. Ibland saknar jag ateljén och körsbärsvinet, men den eran är borta. Den kanske kommer tillbaka längre fram.

Mer stilleben. Jag blev uppringd angående utställning i sommar, så det är dags att bygga på utbudet. Jordgubbar. Jag tröttnade på jordgubbar en sommar när vi sålde dem i dagar och åter dagar. Men jag har nog börjat gilla dem igen.

skivor av liv

Jag hittade en gammal bok i min bokhylla som jag nästan helt hade glömt bort. Det kommer att bli mycket sådant. Bortglömda saker som åter kommer till daga. Jag har egentligen inte läst den helt, bara styckevis här och där eftersom jag behövde delar av den till en uppsats. Men nu funderar jag på att försöka läsa den helt, bara för att göra mig själv lite... vettigare? Boken heter "Thinking about exhibitions" och jag kommer ihåg att det fanns ganska många glödlampor i den. Jag tror att det är dags att tvinga sig själv till lite nyttig kunskap. Nyttig i den mening att jag faktiskt har en examen i konst, och därför borde upprätthålla någon slags filosofisk vishet inom ämnet.

Nu i februari är det utställning på Waldemarsudde med Eugène Jansson - Blå skymning och nakna atleter. Blåmålarens verk kommer alltså fram i ljuset. Det är en utställning som jag gärna vill se, för jag beundrar hans verk. de är kraftfulla, Van Goghiskt inspirerande och väldigt utlämnande. Med tanke på att han målade sina förbjudna tankar förklädda till dimhöljda nattäventyr och nakenstudier så ger de lite mer i sitt budskap. de visar en längtan och en hemlighet.

Just nu målar jag inte så många hemligheter. Det blir abstrakta och naiva stilleben, bara för att få prova på färgerna och känna in dem.

Swamp flowers

Söndag. En grå söndag fylld av förkylning. Huvudet spränger och jag vaknade med ont i halsen. Men jag ska inte klaga. För det är inte så fruktansvärt farligt. Men jag tillbringade hela gårdagen i sängen. Inte för att jag var förkyld utan för att jag druckit öl dagen innan. Idag sitter jag och skriver. Trots dimmorna i huvudet rullar det fram. Jag har lite tankar om att även ta fram oljefärgerna. Jag fick nämligen en hög med tomma dukar att måla på i julklapp. Det är dags att fylla dem med färg och liv. Det känns som att jag tappat bort mig i måleriet. Nu måste jag öva och känna in mig för att ta mig framåt igen. Och det är väl det som tar emot.

Lägenheten är uppsagd. Om tre månader är jag officiellt inte Uppsalabo längre. Tanken har varit väldigt kaotisk. Men det börjar räta ut sig. Krokstigarna leder nog fram till en bredare väg, sen vart den leder får vi se. Men jag vill ändå gå och se vad som finns där borta. Det ska bli skönt att rensa och slänga bort lite saker som man släpat med sig.

Just nu gillar jag mitt fönsterbräde. Där finns orkidéer och tidningar. Målningar och ljusstakar. Jag hoppas nästan att leoparden får följa med i flytten. Den är som en huskatt, bara att man slipper mata den.

Jag målade träskblommor för ett år sedan, men jag har av någon anledning inte lagt upp den här. Men jag gör det nu.

Inheritance

Det är som en rysk minttablett ute. Jag som hade velat hänga undan vinterjackan och se fram emot en mild övergång till vår. Men icke. Imorgon blir det en tur till Stockholm. Min kära Maja har fyllt år och det ska firas. Det känns som ett ödets nyck att jag lärde känna henne. Det var tack vare henne som jag fick upp ögonen för Wik. Så utan henne hade jag förmodligen traskat runt i samma bana utan att ta något sidosprång.

Det kommer att bli flera sidosprång i livet. Ett närmast som för en söderut. Det blir nog bra, lite som ett äventyr.

Jag inspireras av Daniel Woodrell och läser "Tomato Read". Den är sunkig och rå. Väldigt mycket Country Noir. Billig öl och invecklade levnadsmönster som oftast avslutas i ett dike någonstans i det amerikanska slasklivet. Jodå. Det får mig att tänka på nätstrumpbyxor och prärievargar. Slokmustascher och tuggtobak.

Det är nästan så att man funderar på vad det är för arv man ska bygga upp åt nästkommande generation. Behöver man förklara mer? Jag antar att det aldrig kan vara fel med nya infallsvinklar.

Ancient Robo Head

Kaffetimme. Jag hör hur bryggarens hjärta pumpar. det har varit en intensiv vecka och helg, med byggande och sedan visning. Nu pågår auktionen. I skrivandets stund håller lägenhetsinnehavarna nedanför på att dansa hejdlöst till allt för hög musik. klockan är 11:22. Med andra ord, det är inte bara jag som inte har jobb just denna dag.

Jag försöker skriva. Fru Woolf finns där i periferin, med sin vassa tunga, men jag håller mig undan. Fast jag vet att i hennes sällskap så skriver jag, och jag skriver bra. Det är de där klossarna man lägger framför sig. Det är som att gå med bundna fötter på kullerstenar. Det är hårt.

Jag bläddrar lite i "7 resor 9 liv", av Lars Lerin och så suckar jag över hans akvareller. Det gör nästan ont att ta upp akvarellfärgerna. Därför håller jag mig till tusch. Det är pill och säkerhet. En trygghet. Men vart ska man ta vägen efter det?

En vän sa nyligen till mig att det är alltid bra för den personliga utveckligen att rysta om lite i allt det kända och trygga! Jag tror att det är sant. Det behövs lite mer ibland, lite näring så att man inte torkar ihop och blåser bort.

Jag tecknade gamla robotar åt Matko. För de är fina.